Jag är fri men får man behålla en släkting till sitt EX??

Hej igen världen!
 
Känner du dig fri, eller är du försatt i bojor?
 
Vet ni att det idag sitter X antal kvinnor och fundrar på hur de ska ta sig ur sitt förhållande? 
Och en del vill "behålla" familjemedlemmar som hör till den de lever med och andra vill bli av med hela högen..
 
Jag är INGEN "samlare" ( = behåller ogärna tidigare relationers familj/släkt)
MEN, jag har behållt några stycken. 
T.ex. systerdottern till den man som föralltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. 
Jag har henne på avstånd men ändå nära.
Vi följer varandra på Instagram och hon har alltid funnits i mitt liv på ett eller annat sätt. 
Men i övrigt är jag ingen "collector"... 
 
 
Året är 1996 och jag är F R I... I den benämningen att jag fått stöttning att lämna mitt helvete. 
Det är december och jag har en egen lägenhet.
Inredd med hjälp från en som sålde saker i andrahand.
(lämnade ju ALLT förutom en sekretär som min farmor lät tillverka till mig)
 
Och jag behöll INGEN från den personens släkt i mitt liv. Även om jag gärna hade gjort det. Men jag kände mig tvungen att klippa banden.. eftersom elaka tungor / Skvallrande människor.... sa en sak och gjorde en annan...
Man ska akta sig för EN sak... det är vem man litar på! 
Jag kände att min tillit till många människor försvann här... 
Men barnen och jag hade ändå vårt eget hem nu.. som iofs säkrades med diverse säkerhetsanordningar och tät poliskontakt...
 
Han som hjälpte mig då? 
Ja... tanken var väl att vi skulle försöka vara ett par... Men det gick liksom inte.. Vi tyckte absolut om varandra! 
Och jag ÄLSKADE hans föräldrar!! 
Och hans systrar.. som jag också förövrigt hade känt "halva" mitt liv... 
Men nej, det var inte vi...
Men han ställde upp och var där... Men blev även han utsatt av det som pågick mot mig..
Som en mörk kväll t.ex.
Han passade mina barn och jag skulle åka iväg... Skulle låna hans bil.. en rolig sportig sak.. Den stod parkerad på en mörk plats en bit från min lägenhet..
När jag kom ner dit kände jag instinktivt att "något är fel"... 
 
Jag blev osäker på om jag var ensam där eller om det var någon annan där. 
Det hade varit någon annan där!
Bilen var sönderslagen... och indirekt var det ju mitt "fel"... 
Jag rusade in till lägenheten och låste dörren.. livrädd.. 
Han sa: Det är bara en bil.. det kunde varit du.. 
Polisen kom och polisen visste vem det var men det fanns inget bevis... 
 
Så var livet då.. fastän jag var "fri"... Men jag var fri från det direkta våldet.. Men inte det psykiska... Det tog många år till innan det försvann... (Jag är förlåten)
 
När vi sen väl valde att inse att vi är "bara" vänner.. vi kan inte vara ett par.. om vi ens någonsin hade varit... Då valde han att inte ha någon relation med mig men han önskade mig ALL lycka i livet och jag honom det samma... men han "behöll" inte mig.. och jag "behöll" inte honom.. mer än att jag är honom evigt tacksam för ALLT!!! 
Jag hade gärna behållt hans mamma och hennes omsorg!! 
Men av respekt för honom gjorde jag givetvis inte det... 
Dock "behöll" jag som sagt var hans systerdotter 😇
 
Men hur är det egentligen??
 
Får man behålla någons "familj" / "släkt" när man separerar? 
 
Jag tycker det är svårt att avgöra vad som är "rätt eller fel".
 
Om Peter och jag skulle separera (fruktansvärda tanke)... Skulle jag absolut vilja behålla hans mamma och hans syster.. 
Vi har pratat och skämtat om det ibland... Men jag återkommer alltid till att det skulle jag nog inte göra. 
Just av hänsyn till Peter. 
Det är hans del av familjen och inte min. 
Nu vet jag att Peter inte skulle ha något emot det.. men det är en "etisk" tanke om det är OK eller inte... 
 
När jag var tonåring och hade en sån där "tonårskärlek" 😁 Som förövrigt var min första .... Då behöll jag hans syster när vi lämnade varandra! 
Han fick säga vad han ville.. Jag tyckte mer om henne än om honom! 
Det kändes inte som om det gjorde honom något heller.. Han skakade mest på huvdet och tyckte vi var lika jobbiga båda två 😁
Det var HON och JAG!! Mot honom!! 😇
OBS... jag behöll föräldrarna också... De var min livlina till livet!! 
Och jag älskar att jag fick tillbringa så mycket tid hos dem och med dem!! 
Vi var vänner ända till jag flyttade till Sverige... då avtog det tyvärr.. på grund av att vi sågs mindre och mindre.. 
Men hon finns också alltid kvar i mitt hjärta!! Jag "behöll" henne ändå i över 15 år 💚
 
Jag har också "behållt" lite svägerskor som kommit och gått... En av dem är mina döttrars äldsta kusins mamma.. Vi umgås inte men hon finns definitivt kvar i mitt hjärta och på instagram 😁 Djäkligt bra det där med instagram...😎
Tyvärr har jag aldrig frågat min bror om det var ok.. 
Men å andra sidan har inte mina bröder frågat mig om något är ok heller... TOUCHÉ!!!🙌
 
Jag tycker man ska vara väldigt försiktig med vem man "behåller" och varför! 
Det finns en etisk tanke..
Kan man separera känslor och känslor?
När man lämnar ett förhållande så finns det ofta TVÅ olika sidor av den berättelsen.
 
Jag har min och den andre har sin.
Varpå det, iaf i min värld, blir väldigt svårt att hålla sig opartisk mot den andres familjemedlemmar.
Jag skulle då ALDRIG kunna sitta med t.ex. Peters syster och prata om Peter om vi hade lämnat varandra.
Det skulle kännas väldigt fel och väldigt märkligt. 
Hon BÖR ju stå på hans sida och ta hans parti... vilket jag också hoppas att hon skulle göra oavsett anledning till om vi hade lämnat varandra... (HEMSKA TANKE... han ÄR mitt allt och mitt livs kärlek) 
 
Det är därför det är en etisk tanke bakom mina funderingar.
Även om man separerar som vänner.. Så finns det ju en anledning att vara försiktig med vad man säger och vad man gör. 
Man lämnar ju varandra av en eller flera anledningar. 
 
Jag har alltid stått på mina barns sida när de har lämnat en relation. 
Även om jag skulle ha råkat tyckt om den de lämnat.
Det finns bara en som jag "behållt" här... MEN som jag brukar säga till den dottern det gäller.. Jag skulle ALDRIG ta hans parti.. även om jag tycker väldigt mycket om honom... 
Och det är ju också en etisk tanke..
Hon är ju MITT barn.. han är hennes ex... Alltså rent formellt tar jag ju hennes parti.. hon är mitt kött och blod.. han är ju någon som jag inte har haft lika nära...Men som jag ändå  har en relation till... 
 
Nej!!
Jag fortsätter nog att INTE vara någon "collector"!! 
Tycker inte om att ha garderoberna fulla av gammalt damm!! 
Ut med det gamla och in med det nya 😁
 
Som sagt var, man ska vara försiktig med vem man behåller i sitt liv!
Och man ska framför allt fråga den det berör om det är OK för den att behålla någon ur den andres familj. 
Det är faktiskt en överträdelse som kan göra mer skada än nytta om man inte är OK med det. 
 
En del säger: Vuxna människor - Vi gör som vi vill... 
En del säger: Vi måste väl kunna umgås som vuxna människor...utan att välja sida... 
Då ställer jag en motfråga: Varför det ur ett etiskt perspektiv, förklara?!
Och sen undrar jag: På vems sida står du, rent etiskt? 
Och sen undrar jag: Var det värt det? 
 
Nej.... lagt kort ligger... Jag står fast vid att jag inte vill behålla någon i onödan! 
Om man möter varandra någonstans på vägen kan ett hej, en kram och en fråga vara nog... 
Det måste vara OK från alla sidor om man ska behålla någon!
 
Det kan ju bli ett rent övergrepp mot den anhörige om man behåller någon som kanske skadat den psykiskt eller fysiskt eller på annat sätt. 
Tänk dig själv in i den situationen...
Du vet vad du varit med om.. och dina närmsta anhöriga fortsätter att umgås med den som begått ett övergrepp på dig.. HUR skulle du må då? 
Skulle du tycka: Ja men det är väl OK.. De är ju vuxna och gör som de vill..
Eller skulle du tycka: De vet vad jag varit med om, de vet hur jag mått och mår.. Varför? 
 
Det finns lika många rätt som fel här! 
Och alla gör förstås som de vill... 
Men.... känslomässigt och etiskt... Ok eller inte.. 
Det måste man fråga den det berör! 
 
Om mina bröder hade blivit psykiskt eller fysiskt skadade av en person då hade jag ALDRIG i h-vete behållt den personen i mitt liv = ALDRIG!! 
Om mina barn hade blivit det, misshandlade eller utsatta på något sätt av den de lever med/lämnat.... då hade den personen behövt använda både skyddsväst/hjälm och en djävligt snabb båt eller bil för att ta sig bort från mig.. och jag hade definitivt ALDRIG behållt en sån människa i mitt liv!! 
Det finns inga lögner i världen som fått mig att tro på en sån människa... GENOMSKÅDNING!! 
 
Men för min dotter är det OK att jag fortfarande har kvar hennes ex på instagram.. hans telefonnummer i min telefon... MEN om hon en dag skulle säga: Mamma, jag vill att du tar bort honom från ig och i din telefon..
Ja, då är valet lätt: Jag skulle göra det direkt! 
För det är hennes val... och min skyldighet! 
 
Nej... som sagt var... damma av garderoben! 
POFF.... 
 
 
 

Våld i hemmet - Autism - Familj - En miljon

Hej världen!
 
Ni som känner mig sen "Tjejmorsan.se" tiden, vet att jag skrev om bland annat "våld i hemmet".
Skrev också om "Autism"...
Studier... barn... livet... recept... Gud vet vad...
 
Satt och funderade på det.
När jag skrev på Tjejmorsan.se var det enormt viktigt för mig att skriva om just "våld i hemmet". 
Jag behövde få ur mig allt skit jag varit med om och upplevt. 
Fick mycket respons i form av mail där kvinnor (men också män, fast de var få) berättade om sitt liv och tackade för att jag delade med mig och också om hur de funnit kraft att lämna dåliga förhållanden. 
 
Ett av mina mest lästa inlägg (som tyvärr inte finns kvar eftersom jag stängde ner Tjejmorsan.se) var: Så vet du att du lever i en osund relation. 
Det inlägget låg som topp 3 genom hela min tid på min blogg. 😱
Det i sig säger en hel del om hur mycket osunda relationer vi har i vårt land och i övriga länder. 
 
 
Visst är det skrämmande!
Det sägs att i just ditt bostadsområde blir det minst en kvinna misshandlad just nu.... 
Och barn som utsätts för våld.. ja, de löper en större risk att själv bli utsatta: Samverkan mot våld..
 
När jag levde med våld i hemmet... tog jag ett beslut.. Att leva eller dö.. Jag valde det första..
MEN, inte för min egen skull.. utan för mina döttrars skull..
Jag låg i sängen och tänkte: Om jag dör... vad händer då med mina barn? 
 
Är det lätt att lämna ett våldsamt förhållande?
NEJ!!
Till alla er som säger: Det är bara att gå.. 
Säger jag: NEJ!
För min del varade våldet i många långa år efter att jag valde att gå...
Först idag kan jag känna: Skit på dig! Jag bryr mig SÅ lite om den människan.. Han har inget inflytande alls på mig.. Han är dessutom förlåten... Eller om jag korrigerar det sista... Jag har förlåtit mig själv och genom det även förlåtit honom.
Jag känner absolut INGET som helst hat mot honom idag! 
Han är sen länge ett avslutat kapitell i mitt liv... och det är också det som gjort och gör att jag går vidare och mår bra...
Jag kan se honom och känna: INGENTING! 
 
Ibland tänker jag att det är just det som är det svåraste med att gå.
Det är olika stadier:
Rädsla och hat... 
Hat..
Rädsla..
Finna ro..
Känna acceptans..
Förlåta sig själv..
 
och många andra känslor.. Man måste få känna dem.
Ingen kan ta ifrån någon dessa steg av känslor som man går igenom.
Även de kvinnor (och män) som aldrig kan sluta hata för att de utsatts för våld i hemmet.. även de har rätt till sina känslor.. även om det i slutändan endast drabbar dem själv.. För personen som brukat våld.. Ja, den går vidare och hittar nya offer... 
 
Det finns en dikt: 
Gud,
ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, 
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden...
 
Jag tycker den är fin!
 
Den dikten fungerar i många olika områden av livets skeden. 
 
Som med autism t.ex.
Det tog länge innan jag orkade acceptera min dotters funktionsnedsättningar.
Men bloggen och stödet på Kris och Samtal hjälpte mig att hitta vägar och kanaler för att överleva sorgen som uppstod.
Jag skrev många inlägg och en del fick jag dessutom publicerade på en sida för föräldrar med barn till autism. 
Det värmde och det gjorde mig också starkare.
Helt plötsligt var jag inte ensam.
Det fanns fler med samma typ av sorg som den jag själv bar. 
Även här hörde en del (oftast mammor.. och en morfar) av sig och sa: Tack för att du berättar så öppenhjärtligt om dina känslor, tankar och erfarenheter..
Ibland grät jag när jag läste deras berättelser! 
För OJ vad ont det kan göra när jag ser en annan människas sår.... 
 
En del av mina texter handlade rent generellt om mina döttrar... Att få vara mamma till 6 döttrar är (FAN INTE) lätt.. 
Jag vet inte hur jag hade gjort om jag lyckats få den där sonen... Har hört "skräckhistorier" om hur de kissar rakt ut 😜
Peter och jag skulle haft en bebis, en Hugo.. men den förlorade vi.. och jag kan inte skriva om det ännu.. det gör för ont!!
Jag hintar om det.. endast ett fåtal nära personer vet om det... Och som min dotter sa: Det hade varit mysigt mamma... 
Och ja, det tycker förstås vi också... fastän skrämmande också... 
 
Men... när jag stängde ner Tjejmorsan.. då hade jag liksom bestämt mig för att inte längre skriva om Våld i hemmet... Det var lite skrämmande, att stänga ner något jag skrev om, ett samhällsviktigt ämne, ett ämne som aldrig slutar upphöra, ett ämne som drabbar 10000 tals kvinnor (och en del män) varje år.. 
Varje år dödas minst 20 kvinnor (ja det har ökat från 17) i nära relationer... Det är nästan två kvinnor i månaden som dödas... Fattar ni hur sjukt det är?? 
Och de tiotusentals kvinnorna.. det är era grannar, din egen mamma, dina systrar, din moster, din faster, din farmor, din mormor, din svärmor, din bästa vän... DIN DOTTER..... Det ÄR en som finns nära dig...
Slå ut 10000 på 52 veckor.. eller 365 dagar... Gör det.... 
Våld i hemmet är inte "bara" en blåtira, ett blåmärke.. det är psykiskt våld, det är våldtäkt i hemmet, det är sexuella trakaserier, det är så mycket mer... 
 
 
 
Jag använde mig av en  # när jag gjorde inlägg... #vågavägravaratyst 
Den tycker jag att alla ska använda..
För vi kan inte vara tysta!
Våldet finns där... det upphör aldrig... 
 
Och egentligen undrar jag: Kan jag verkligen sluta skriva om något som ligger mig så varmt om hjärtat?
För då bryter jag ju inte tystnaden? 
Jag vill ju finnas där för andra kvinnor... stötta dem och säga till dem: Det finns ett annat liv, det är inte lätt men vi är många som gjort det, vi är många som gått... Om inte för annat, så för ditt/dina barn(s) skull... 
Jag tog det beslutet en natt för många år sen... Inte för min egen skull.. men för barnens..
Det är så längesen... på det ljuva -90 talet... När livet var som allra mest skimmrande... 
Och ingen kunde förstå.. för han var ju så trevlig.... Inte kunde väl han... 
 
Ja, han var trevlig och vi hade jätteroligt.. och vi fick 3 fantastiska barn... Och min äldsta dotter fick sitt liv totalt förstört... och mina andra tre barn.. fick åka på samma karusell... Och jag blundade så hårt, försvarade totalt.. med livet som insatts... De dagar vi inte hade lika roligt... 
Det fanns ingen kvinnojour då... 
Det fanns ingen som stöttade mig förutom en människa som stod mig nära.. Och som jag brukar säga.. HAN, kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta... Han som tog mig därifrån... En sen kväll i september... På Åland... 1995... Jag ÄR honom evigt tacksam!! 
Han var också den som 1996 höll mig i handen.. i resan mot min dotters diagnos... Vi var de bästa av de bästa vänner!! 
 
En vän kan vara det man behöver.. när man kommit underfund med att man vill lämna "våld i hemmet"... Va den vännen!
Våga vara den vännen! 
Se igenom alla dörrar som öppnas och stängs... Våga fråga.. våga vara lite påträngande... Våga ställ frågan rakt ut.. Du kommer INTE att få ett direkt erkännande!! 
Men om du nu råkar få det.. greppa det.. stå med båda fötterna HÄR och NU... ta tag i handen.. 
Handen kommer att vackla...Men det är då du är som viktigast.. för även om den går tillbaka ett steg.. så behöver du vara där när den går framåt två, tre och fyra steg... 
Vinsten blir den dagen... när personen kliver över helt och hållet!! 
 
Ja, kanske är det ändå så, att jag skriver någon gång nu och då.. Om våld i hemmet... Att vara medberoende.. Att utsätta sina barn för detta som även riskerar dem att hamna i samma sak..
Var jag en klassisk kvinna som blir misshandlad? 
Vem vet?
För misshandel finns i ALLA samhällsklasser... den gör ingen skillnad på fattig eller rik... Den urskiljer inte på någon.. Den drar ALLA över samma kam...
 
När jag skriver kommer det att ligga i en kategori som heter: VIKTIGT...
Just av den anledningen att det är, viktigt...
För alla.. 
 
UNIZON - Gör skillnad!!! 
Gör det du också!! 
För ingen ska behöva vara med om våld som är fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt.
Ställ din fråga, stå kvar och ta emot... 
 
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Diamanternas tankar, VIKTIGT;
Taggar: Autism, Finns för varandra, Hemmet, Höst, Kärlek, Livet, Skriva, Skriver, Studier, Tyst, VIKTIGT, Vägra, Vågavägravaratyst, Våld, Våld i hemmet
Visa fler inlägg