Hur kan du tro på kärleken igen?

Hej världen 🖐
 
Med tanke på tidigare inlägg (VIKTIGT) så får jag ibland frågan: Hur kan du tro på kärleken igen? 
Hur kan du lita på en man? 
Vad är det som får dig att tro att den här gången ska det bli bättre?
 
Ja, vad är det som får mig att tro.. att den här gången ska det bli bättre? 
 
Det kan man väl aldrig? 
Men, jag vet idag vad jag accepterar och INTE accepterar.
Samt att jag idag har kraften att säga: Nej du... det där funkar INTE med mig!!
 
Jag har varit en väldigt osäker person i mitt liv. 
Sökt efter kärlek.
Sökt efter acceptans.
 
Läste igår om en kvinna som levt lite som mig, fast istället för att hamna i ett destruktivt förhållande med en partner.. hamnade hon istället i ett missbruk. 
Hennes uppväxt hade det inte varit några "fel" på.... någonstans mellan övre medelklass till under överklass... 
Men med föräldrar som inte tillät henne att vara ledsen när hon var ledsen utan tog till den klassiska kommentaren: Gråt inte, det går över...
Hon funderade på om det var bristen på kärlek som gjort henne sökande efter substitut?!
 
Och vem vet?
Jag vet bara att jag ALDRIG har tappat tron på K Ä R L E K E N!!
För att i kärlek finns det inget våld, vare sig fysiskt eller psykiskt. 
Man kan däremot aldrig garantera att en människa man möter kan uppfylla den bilden. 
Men man kan heller inte misstro alla människors förmåga att ge en annan person kärlek. 
Jag är en, av naturen, positiv person.. och jag tror (tyvärr lite naivt) gott om människor. 
Har förstås gått på en del nitar.. men lärt mig av det.. Blivit mer kritisk, mer granskande och mer fundersam och mer av allt...
 
Om man går ur ett förhållande som varit destruktivt... så är det väl klart att man är rädd för att gå in i ett likadant..
I mitt förra förhållande sa jag: Om du så mycket som rör ett hårstrå på mig då lämnar jag dig..
Jag borde ha tillagt.. om du så mycket som misshandlar mig fysiskt eller psykiskt då går jag... Jag ängande alldeles för många år åt ytterligare ett dåligt förhållande...
 
Jag har nog varit mer kritisk mot mina döttrars partners än vad jag varit mot mina egna... För att jag varit så otroligt rädd om dem.. Kanske aningen hönsig?!
 
För mig finns det ingen rädsla för kärleken... 
Det är som sagt var inte i kärlek våldet finns...
Våldet sitter hos en person som är "sjuk"... en person kan vara både två, tre och fyra olika identiteter... 
Det är också det som gör det svårt att lämna ett destruktivt förhållande..
Att personen går från att ta ALLT personligt och göra utfall.. till att man faktiskt har väldigt roligt tillsammans... 
 
Om jag hade vågat ställa krav tidigare i mitt liv hade jag sluppit många obehagliga saker.
Det vet jag idag.
Det har jag förstått idag.
Samtidigt är jag den jag är idag för att jag varit med om det jag varit med om.
 
Och kanske är det just för att jag ser saker som "referenser".. som jag fortfarande vågar tro på kärleken? 
Pratade med en annan kvinna som sa: Varför ska jag sluta tro på kärleken bara för att jag inte mött den tidigare? 
 
En del kliar sig i huvudet och menar att vi som kommer från "våld i hemmet" och som fortfarande tror på kärleken är både naiva och aningen dumma i huvudet..
Själv är jag tacksam för att jag väljer kärlek, att våga se den när den dyker upp och ta emot den för att se vad den erbjuder. 
 
Hade jag varit livrädd för kärleken.. hade jag aldrig vågat säga ja till Peter och det livet vi idag har... och det hade jag aldrig velat vara utan..
Men för den skull vet inte jag hur vårt liv ser ut om 1 år... 3 år... 10 år... 
Jag vet att vi har haft 2½ år av samtal, tillit, skratt, kramar, tårar av både glädje och sorg, lärt känna varandra och det har gett oss massor av kärlek.. Att vi vågar säga till varandra vad som känns bra... vad som känns mindre bra.. och vad som är ok och vad som absolut inte är ok..
Och att vi genom en enkel metod som kallas ömsesidig kommunikation.. alltid är beredda på att lyssna, föra dialog och bygga vidare på våra känslor för varandra..
 
Jag vet att jag är märkbart "skadad" från mina tidigare relationer. Han lika så... och det är det bästa med vår relation till varandra.. att vi är medvetna och kan lyfta det utan att känna "skräck" inför vad den andra ska tycka, tänka och kanske säga.
 
När jag sökte efter kärleken, var det precis det är jag sökte efter...Men jag visste inte om det förrens jag mötte den personen som kunde ge mig det... 
Han sökte samma sak.. och vips.. fick vi match... 
Det är kanske därför jag aldrig slutat tro på kärleken... För att jag sökte efter den och längtade efter den... 
Kanske är det för att jag är värd den.. Förresten, på den är det inte något "kanske".. utan jag ÄR värd den!
Alla är värda den... 
Men var och en känner bäst själv.. vad de söker efter, om de söker efter något.. och vad de vill ha ut av det... 
 
Jag har inget basic svar på "hur kan du tro på kärleken igen"... 
Tänker att det är som med det mesta annat som händer i våra liv.
Vi är alla olika, vi tar olika beslut, vi värderar vårt liv olika, vi vågar olika mycket.. och det visar sig på olika sätt...
 
Jag har vänner som levt i ett fantastiskt liv men som ändå skiljer sig och säger: jag vill ALDRIG mer ha en partner i mitt liv... Inte för att de inte tror på kärleken utan för att de vill leva sitt liv efter sina egna regler och mönster.. 
 
Jag hade heller inte tänkt ha någon partner i mitt liv... men plötsligt så satt han bara där.. i min bil... körandes mot vårt livs resa.. en middag.. som sen resulterade att vi knappt varit i från varandra på 2½ år..
Utan tvekan de absolut bästa åren i mitt liv... 
Tänk om jag inte vågat ge det en chans??? 
Tänk vad mycket jag hade missat... 
 
Men för den skull vet inte jag.... Hur man gör för att tro på kärleken igen?? 
Det måste nog finnas inom dig själv... vad säger ditt hjärta till dig? 
Låter du det vara öppet eller låter du det vara stängt? 
 
Det är inte lätt att lita på någon när man kommer från ett destruktivt förhållande...
Det ärligaste man kan göra är att säga det till sig själv... Fråga sig själv, varför litar jag inte på den här personen? Finns det drag där som du inte tycker om... 
 
Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv.. ser jag många drag hos mina tidigare män som jag verkligen INTE tycker om... men det är först nu som pusslet ramlar ner och sätts i en ram...
De här dragen har inte min nuvarande man överhuvudtaget... Alltså hade jag gallrat bort dem, vaknat till och sett vad jag inte ville ha... 
Om det är lätt... ABSOLUT INTE... 
Men det är en liten början iaf.. på att förändra ett gammalt invant beteende... 
Kanske beror det också på att jag idag inte är intresserad av att vara någon "till lags" utan att jag vet om att jag är älskad för den jag är..
Jag har inget behov att låtsas vara någon annan för att passa in i ett förhållande... 
 
Frågan är stor... och lika många av oss som levt i ett förhållande med våld, oavsett fysiskt, psykiskt eller både och.. kommer att ge olika svar på den.
För min del har det iaf varit att se skillnad på sak och ting..
 
I kärlek ingår aldrig psykiskt eller fysiskt våld... 
Bara ömsesidig respekt, värme och tillit... 
Det är skillnaden på mitt liv idag och för några år sen...
Men, det betyder som sagt var inte.. att jag har en aning om hur mitt liv ser ut om 1 år, 3 år eller 10 år...
För kärlek är inget beständigt ämne.. det måste man jobba på tillsammans.. som sagt var: Ömsesidigt respekt, värme och tillit... 
 
Kanske det är så, att jag aldrig tappat tron på att finna det? 
 
      
 
Vi har redskap idag, min make och jag... Vi vet om den andras "svaga länk"... "ömma punkt"... 
Vi vågar gråta inför den andra, vi vågar söka tröst av den andra och vi tar emot den när vi får den. 
För mig som levt i kyla var det nog det allra svåraste.. att inse att han, Peter, faktiskt hade goda avsikter med att hålla om mig HÅRT när jag kände/känner att livet rämnar... Att han står kvar och inte ger vika...
Att han ALLTID har ett gott ord att säga, en kram att ge och en famn att få krypa in i...
 
Jag har förstås lärt känna andra kvinnor som levt i liknande förhållanden. Mer våld - mindre våld.
Det är som med sorg, man kan aldrig göra en skala av någon annans bild av familjevåldet de varit med om!
En del vill aldrig mer se en man.
En del träffar en "frisk" man och ser att kärlek kan vara fantastiskt. 
Var och en vet bäst hur de känner inför att träffa en ny partner eller inte... 
 
Jag avrundar nu... och känner att frågan är egentligen inte är besvarad... för att den är svår att besvara.. den är individuell... alla måste få göra som de känner.. det finns liksom inget rätt eller fel i att "tro på kärleken igen"...
 
Genom att visa att jag både lyckats ta mig ifrån dåliga förhållanden men samtidigt även gett mig in i ett fungerande förhållande.. kanske jag kan ge någon hopp?
Jag vet inte...
Har inte svaret på din fråga.. bara svaret på min egen... och det svaret är som sagt var, att jag aldrig slutat tro på just kärleken... 
 
För att jag tycker kärlek är vackert.. och alldeles underbart! 
 
 
 
 
 
 

Vinter och våld

Hej världen!!
 
Jag behöver inte säga att det är grått ute va?
 
En del som följt mig sen jag skrev på Tjejmorsan.se vet att jag varit med om "våld i hemmet". 
Jag kunde med kraft av en fantastisk människa lämna det förhållandet för många år sen. (mitten av -90 talet)
När jag startade Diamantfamiljen.se ville jag lämna allt bakom mig... 
Jag hade inte tänkt skriva om våld i hemmet/våld i nära relation... 
Men inser att det ÄR och FÖRBLIR en alldeles tokviktig kategori, för att våld ALDRIG upphör innanför 4 väggar, på väg någonstans, på en restaurang, semester, nyår, julen, eller vid födelsedagar när släkten är med.. eller överhuvudtaget... ( tidigare inlägg - kategori VIKTIGT)
 
Först av allt vill jag (återigen) säga: det finns INGET som provocerar mig MER än när folk säger: Det är väl bara att gå!.... Varför gick du inte bara? Tänker hon inte på barnen? Hon har säkert provocerat honom till det... 
MY GOD!!!! 
 
Hur tänkte ni när ni sa de här sakerna? Oftast dessutom sagt av kvinnor OM kvinnor... HUR tänkte ni?
 
OBS - Jag vill bara förtydliga att det även finns män som misshandlas både fysiskt och psykiskt av kvinnor. Fick ett mail en gång från en man som berättade fruktansvärda saker som skedde i deras hem, utfört av hans fru... Våld i nära relation ÄR lika illa från vilket håll det än må komma!!!
 
Jag följer några viktiga sidor på instagram. Sidor som gör skillnad. Sidor som ger stöttning. Sidor där vi som varit med kan säga: Du är inte ensam... 
 
Senast häromdagen hittade jag en ny sida som heter: Vi bryter tystnaden...
En kraftfull sida som finns både som blogg och på instagram (de har FB också men det har inte jag...) 
 
Jag följer den på IG och läser deras blogg... 
 
Igår ryckte jag till... för då kom det upp ett inlägg som fick mig att rysa!
 
"Hade det varit tillåtet hade jag slagit ihjäl dig för längesen..."
 
Det har jag hört, inte bara en, två... gånger... 
Men det som fick mig att rysa lite extra mycket.. var att han sa det om vår ena tvillingdotter... "Om vi hade bott i ¤¤¤¤¤¤¤¤¤ nu hade jag slagit ihjäl henne, för det hade varit ok..."
För att hon grät okontrollerat... och det passade inte honom... 
Jag kommer ihåg hur rädd jag blev... Och att jag tänkte: rör du henne så vet jag inte vad jag gör, ditt djävla äckel.. 
 
Jag var ett klockrent exemplar på kvinna som skyddade honom.. som log och sa: Allt är bra... 
Jag hade heller ingen som trodde på mig.. eftersom han var SÅÅÅÅÅ trevlig... 
Karismatisk... Ställde upp... Trevlig och social... 
HUR skulle han som var SÅ trevlig... kunna göra något sånt?? 
Det måste ju vara... jag.. som orsakade att det blev så... Ja, det var iaf vad han sa.. att allt var mitt fel..
 
I mitt fall (som är klassiskt) byggdes det upp... våldet.. psykiskt.. fysiskt... Krusa medhårs för att bryta ner..
Det var ju inte meningen att slå dig.. hade du bara lyssnat, gjort och engagerat dig lite.... så hade det aldrig behövt hända... 
 
Han kunde t.ex. stänga in min äldsta dotter som inte var hans barn... i hennes rum.. när hon grät stod han utanför och skrattade... Jag var livrädd.. Klart som fan att jag visste att det var FEL... 
Han tvingade henne att äta från en tallrik hon nyss hade kräkts på... 
Han var kung vid köksbordet... Satt som en profet och styrde alla metodiskt... 
Inom mig grät jag och tänkte: Vad är det för fel på mig.... 
Jag tittade så ofta på min äldsta dotter och skämdes.. för att jag var en totalt inkompetent människa som inte ens kunde skydda henne.... 
 
SÅ... Varför gick jag inte bara?? 
 
Man blir medberoende... Hela ens inre vet om att allt det här är FEL... FEL... FEL.... FEL:... 
Men du är redan nedbruten, ditt värde är inte ens värt ett andetag... 
 
Den här människan sa ofta: Jag blir nöjd först när du är död... 
Samma person har jag tre barn med... 
Som jag grät när jag fick veta att jag var gravid igen.... Som jag hatade min kropp.. som jag hatade mig själv för att jag hade tillåtit det... 
Helvetet skulle fortsätta... 
På bilder log jag.. men tittar jag på bilderna idag ser jag INGET leende i mina ögon...
Ja, jag fick ju skylla mig själv.. det talade närstående glatt om...
Skärpa till mig lite.. helt enkelt... 
 
DRA ÅT HELVETE!!!
 
Vet ni vad det värsta är.. Den här människan kan än idag inte se att han gjort något fel... Allt var mitt fel.. och dessutom så ljuger jag... för det jag säger, det har aldrig hänt... Jag har bekräftelsebehov... 
Han har en stor falang på sin sida.. som står och säger: Hur kan hon sprida såna lögner om dig?? Du som ÄLSKAR barn.. du som ALDRIG skulle göra något sånt... HUR kan hon göra så mot dig? 
 
Till er säger jag bara: DRA ÅT HELVETE!! Där hör ni hemma.... 
 
Jag glömmer ALDRIG... mina barn glömmer aldrig....
 
Som den gången när han bestämt sig för att döda mig.. ja en av gångerna.. de var fler.. Men just den här gången...
Höll han strypgrepp om min hals... sa några väl valda ord.. om vilken liten fitta jag var... hur sjuk i huvudet jag var.. vilket djävla as jag var... 
I hallen på vår lägenhet.. Bakom oss stod två barn.. mitt älskade äldsta barn och vårt gemensamma barn.. De tittade förskräckt på när deras mamma höll på att dö... 
Jag kände, och jag kommer fortfarande ihåg känslan, när kroppen segnade ner... och blicken som jag mötte från barnen.. fyllda av total skräck... 
Han släppte mig.. och jag rasade i golvet... han rusade ut från lägenheten... barnen var rädda och grät.. jag vaknade till och tog dem till mig.. livrädd för att han skulle komma tillbaka... 
Han hade tydligen åkt hem till sin mamma och sagt att han hade gjort något djävligt dumt... Det tog timmar innan han kom tillbaka...
Dagen efter var ALLT bra igen.. och vi pratade inte mer om det!! Just den gången..... 
Hans mammas blick... glömmer jag heller aldrig... Hon visste... vad skulle hon göra... Vi var båda tysta.. men ofta fick jag en klapp på axeln... en kram... från en kvinna till en annan kvinna.. som båda levt med den här mannen.... 
 
Men alla ni som säger: Det där har aldrig hänt.. hon hittar på.. hon ljuger.. hon får väl skylla sig själv... 
Vad vet ni om livet egentligen? 
Skydda en vidrig människas beteende för att rädda er själv... ja, det säger faktiskt mer om er, än vad det säger om mig! 
 
En annan bild på sidan jag började följa på IG... och texten från en medsyster: Han hotade med att ladda hagelbössan.. för att göra slut på mig... 
Det var mina ord... från en annan kvinna... 
Vi är många... som upplevt samma sak... Vi är INTE ensamma!! 
Vi är också många som är ett bevis på att vi lyckats tagit oss bort, vidare och fortsätter våra liv...
Det är INTE lätt... och det är INTE bara att gå... 
Och framför allt... vi blir nästintill ALDRIG trodda på.... av våra anhöriga... 
Vi ifrågasätts... "varför gick du inte bara".. "varför går du inte bara om det nu är så"... 
 
Hur skulle det vara OM ni trodde på oss istället när vi väl vågar, tar mod till oss, försöker och vill berätta? 
Varje år dör minst 20 kvinnor av våld i nära relation... Det kunde varit jag... Hade du då sagt: Varför gick hon inte bara?
Eller hade du stått upp i hans falang och sagt: Nej, jag tror inte att du gjorde henne illa... 
 
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: OM någon av mina döttrar kommer hem och säger: Jag har blivit slagen, utsatt för psykiskt eller fysiskt våld, övergrepp... vad som helst..
Då kan jag hälsa till den människan som utfört det: SPRING om du möter mig!! 
 
Är jag bitter för allt jag blivit utsatt för?
NEJ!!
Det här betyder inte att jag inte har sår i själen... MEN jag kan hjälpa andra.. att våga, att ta första steget.. till att bli fria...
Det är inte lätt! 
Det är inte en enkel match! 
Det är inget man gör över en dag... 
 
Såren är tunga, stora och svåra att hantera själv.. Jag vet, för jag fick göra det... tack vare samtalsterapi.. stöttning av en icke anhörig... kom jag vidare.. 
1995....... Året då jag låg vaken... med hotet om att hagelbössan var laddad och skulle döda mig.. Tanken på mina barn fick mig att överleva.. 
Rädda mig själv för att rädda dem... jag hade EN person som trodde på mig.. EN.... 
Det var tack vare honom.. jag kom bort...
Det första det lämnade kräket gjorde var att åka raka vägen till mina föräldrar och dra en bölhistoria... 
Vems sida valde de?? 
Jag som var så labil.... och han som var så trevlig.... 
 
Men det pratade vi aldrig mer om! 
 
Jag har iaf med mina tidigare texter på tjejmorsan.se (den är nedlagd tyvärr) fått flera kvinnor att lämna dåliga och destruktiva förhållanden.. och iaf en man vad jag vet om... 
Och om det nu är så, att jag varit med om allt som jag varit med om... om det kan hjälpa så mycket som EN person att gå, lämna, välja livet... då har det varit värt det! 
 
En mycket viktig # som vi behöver lyfta NU.. är: #vibrytertystnaden 
KUNSKAP - FÖRÄNDRING - och synliggörande av VÅLD I NÄRA RELATION.... 
Det är verkligen dags EN gång för alla.... att bryta tystnaden!! 
 
BOJ - Våld i nära relationer
 
#VIBRYTERTYSTNADEN 
 
Våld upphör aldrig... aldrig.. aldrig... Vår, sommar, höst och vinter... jul.. nyår.. födelsedagar.... natten.. dagen...
Våld är inte bara slag.. våld är övervakning, ord, psykiskt, fysiskt.. sex... öppna dina brev.. ta din telefon.. redovisning av vem du pratat med... Kränkningar... "din värdelösa subba".... Att gå ut genom dörren utan att tala om vart han tar vägen.... tystnad i hemmet... utfrysning... 
 
ALLT som INTE känns OK för dig... det är heller INTE ok...
 
Med tiden blir man avtrubbad.. och glömmer sitt eget värde.. därför blir allt det här som står ovanför... heller inte något som man ser som annorlunda eller konstigt... Det blir en vanesak... någon man "förtjänar" för att man just är så korkad... Det är ju ändå ingen som tror på en... Och föresten, OM jag hade dammsugit.. eller fått barnen att vara lite tystare.. eller inte lagat så äcklig mat... eller haft fel kläder på mig... då hade det nog aldrig hänt... 
Eller??
 
Ta kontakt med någon du litar på... be om hjälp.... vänd dig till BOJ eller UNIZON... Ta tillbaka ditt värde på dig själv..
Som jag sagt tidigare, det är inte lätt.. och det tar tid... 
Men du ÄR värdefull!!! 
Jag ÄR värdefull!!
VI ALLA ÄR VÄRDEFULLA!!!
Och vi finns garanterat där för dig... 
Den dagen du orkar, vill och kan berätta... då ska vi lyssna, ge dig ett hjärta, nytt syre och medkänsla.. men framför allt... viljan att fortsätta kämpa att inte gå tillbaka..
För han kommer att stå där och säga: Jag kommer aldrig att göra om det.. jag har förändrat mig nu... jag älskar ju dig.. tänk på barnen... vill du göra den där resan, då ska vi givetvis göra den... jag kommer aldrig mer att göra..... 
 
FÄLLA!!! 
 
De ändrar sig aldrig.... 
Ditt värde kommer att sjunka ännu mer.. och du kommer att försöka dölja det ännu mer.. och dina anhöriga kommer att... ja gissa vad... 
Han kommer att använda det emot dig... VEM SKA NU TRO PÅ DIG.... 
Han har fått dig precis dit han vill... och han är nöjd... och du är trasig... för du ville ju så gärna tro på honom.. ännu en gång... 
 
Du är värdefull!
 
 
 
 
 
 
En kommentar
publicerat i VIKTIGT
Taggar: Hat, Höst, Inlägg, Instagram, Jag är bara människa, Kvinnor, Kärlek, Nära, Nära relation, Relation, Våld i hemmet, Våld i nära relation

Några viktiga IG konton

Hej världen!!
 
Hoppas du har en fin söndagskväll. 
 
Igår funderade jag på ett viktigt inlägg och hade egentligen tänkt skriva det i morse men det kom annat mellan.
 
Det finns en kvinna på IG som är en fantastisk förebild. 
Hon har lyckats ta sig ur ett rent helvete och är idag informatör och stöd för många andra. 
Det är: VISKANSVIOL 💜
Hon är fd fånge i prostitution och leder i dag en nätbaserad grupp för kvinnor i utsatthet. 
Merly sätter upp många kloka tankar på sitt IG konto och hon är VÄL värd att följa!
 
Ett annat viktigt konto är: Min berättelse (dolt konto och man måste begära att få följa) 
Det här kontot är en trygg plats för personer som också varit i utsatthet, där de kan dela med sig av sin berättelse.
Många väldigt starka berättelser berättas. 
En del så hemska så man mår illa av dem och knappt kan tro att det är sant det som skrivs. 
 
Sen har vi ett annat konto som jag tycker om: VidDinSida Sthlm officiell
En ideell organisation som hjälper och stöttar hemlösa och fattiga pensionärer. 
De har också en hemsida: Vid din sida  
En sida som brinner för att hjälpa de utsatta i vår stad. 
Bilder fyllda av kärlek och omtanke visas upp från en annars tragisk baksida av livet. 
Livet som gått snett av en eller annan orsak. 
 
Och det kan gå "snett" för alla.
Vet inte om ni kommer ihåg tandläkaren jag berättade om för längesen på den andra bloggen?
En tandläkare som var välkänd i huvudstaden.
Hade fin klinik.
Hade dyr villa, fin bil och båt.
Ett liv fyllt av allt det "rätta".
Men i en handvändning kom ett annat liv i kapp honom och helt plötsligt stod han utan allt.
Han blev hemlös och uteliggare.
 
En dag många år senare kom ett välbekant ansikte honom till mötes och hans berättelse berättades. Det var en tandsköterska som jobbat med honom och tyckte att hon kände igen honom när de hade öppet för gratis tandvård för de hemlösa.
Han berättade sin historia för henne och hon förde den vidare i sin tur...
 
Det kan drabba vem som helst, när som helst och hur som helst.
 
Därför tycker jag att de här tre kontona är extra viktiga att följa.
Det är för att det "riktiga" livet finns där.
Det som hänt och händer precis bredvid oss.
 
Vi vet att det finns prostitution.
Vi vet att det finns hemlöshet.
Vi vet att det finns våld i hemmet.
 
Vi vet att alla de som är med där mitt i allt, behöver stöd och en trygg axel att få luta sig mot. 
Ingen kan göra allt men alla kan göra något! 
Och vi alla är medmänniskor! 
 
Vilka konton tycker du är viktiga att följa? 
Visa fler inlägg