Dysfunktionella familjer

Gokväll eller godnatt eller godag eller bara go.... världen!!
 
Eller ett enkelt, hej!
Hej kan ju funka oavsett var man är, eller hur? 
 
Dysfunktionell....
 
Ja jösses!!
 
Vi har just nu två olika fall i Sverige som skakar om barn-världen.
 
Ett fall där två pojkar sitter på ett HVB hem och inte får träffa sin pappa. Mamman har misshandlat dem och de är LVU:ade om jag förstått det rätt. Mamman är barnläkare. Pappan kan man inte läsa så mycket om. 
Barnen vill bo med sin pappa men socialen riktar arbetet mot att de ska tillbaka till mamman...
 
Det andra fallet är en pappa som misshandlat sina barn och en sambo (inte barnens mamma). Fick fängelse.  Inte träffat barnen på 4 år... Och nu i Svea hovrätt fått vårdnaden om sina barn. 
 
OBS: Jag har bara läst om båda fallen och vet absolut inget om bakgrund eller händelser!! 
 
Men... blir man inte lite fundersam över hur vårt samhälle är uppbyggt? 
Handlar allt om att ha de rätta kontakterna, tillräckligt med pengar och makt, för att "vinna"? 
Och har någon frågat de här barnen vad de egentligen vill??
 
Man kan också läsa om att barnen själva uttrycker sig väldigt kraftfullt med eget önskemål om hur de vill ha det.
I det ena fallet VILL pojkarna bo med sin pappa = Men han får bara träffa dem 3 timmar i månaden och de är dessutom övervakade. Mamman har misshandlat dem. 
I det andra fallet vill inte barnen träffa sin pappa utan bo med mamma = pappan får vårdnaden fastän det finns en misshandel bakom. 
 
För mig blir det rätt "rörigt"... Är det OK att misshandla barnen och sen få vårdnaden?
 
För i båda fallen är det ju precis det som hänt och händer.
I fall 1 - Mamma har misshandlat barnen och får vårdnaden om dem
I fall 2 - Pappa har misshandlat barnen och får vårdnaden om dem
 
Hur i hela friden är det möjligt??
 
Nyss pratades det om att föräldrar som t.ex. mördat den andra föräldern inte ska få behålla vårdnaden om sina barn. 
Men  misshandel av barn eller barnets andra förälder... det ska alltså vara helt ok för att bibehålla eller till och med få ensam vårdnad om barnen?? 
 
Hur är det ens möjligt? 
 
I fallet med pojkarna som vill bo med sin pappa finns det som sagt var inget att läsa om den pappan. Han har inte vad jag sett uttalat sig någonstans. 
Kanske han håller låg profil tills allt är klart? 
Kanske han inte har den ekonomiska möjligheten att ta in en dyr advokat som hjälper honom? 
 
I fallet med pappan som misshandlade barnen och nu fått vårdnaden... där har inte han uttalat sig men däremot har mamman via sin nya advokat gjort det. 
Och det är en klassisk "kvinna har inte gjort allt för att pappan ska ha umgänge med barnen" beskyllning...
 
Jag vet inte HUR många gånger man läser just den frasen?
Ofta sagt av en kvinnlig advokat/jurist.
"Mamma har sabboterat möjlighet till umgänge med pappa"
 
Mamma själv säger: jag har gjort så gott jag kan, jag har peppat barnen men de vill inte åka.
 
Det kunde ha varit jag!
Jag kommer ihåg hur jag varje lov sa till barnen: Ska ni inte åka till pappa? Vi kan ringa pappa... Vill ni åka till pappa? Barnen sa: NEJ vi vill inte åka.... 
Jag fick också höra att jag INTE gjort allt som gick att göra för att barnen skulle åka till sin pappa.
Betyder det då att jag skulle blivit av med vårdnaden av barnen till honom? 
Ja om det varit idag skulle jag väl tydligen blivit det... kanske? 
Med dagens syn på föräldraskap och dess vara och icke vara.. speciellt de två fallen i texten... 
 
Vi har många fall där misshandel varit en del av familjens liv. 
Och varje familj är unik och även om man står på sidan och tittar på så gör man ett aktivt val med sina känslor. 
Och här kan vi verkligen tala om att barnen kommer i kläm!
 
HUR ska en förälder med gott samvete kunna skicka iväg det käraste de har till den andre föräldern när den vet om att personen misshandlar barnen? 
Dessa barn som man en gång skaffat tillsammans, där det förhoppningsvis funnits en gnutta kärlek inblandat... men nu är allt det bortblåst och det käraste man har är skadat. 
Förtroendet är bortblåst och tilliten så skadad att den kanske aldrig mer kan repareras? 
Hur ska man då, oavsett om man är pappa eller mamma, förmå sig att skicka sina barn till den som gjort så mot barnen?
 
Jag kan lova er en sak.... det är inte lätt!! 
 
Man hoppas innerligt inom sig att den andra föräldern ska älska sina barn så mycket... att ett eventuellt hat mot en själv undviks när föräldern har barnen... 
Men inom sig så vet man att hatet bubblar och pyser likt en flaska dåligt vin som legat och jäst i solens värme..... 
Och barnen kommer tillbaka efter en helg med hat... och tar flera dagar på sig att ställa om sig och bli mjuka och socialt fungerande igen... 
 
Tysta! 
Inbundna!
Utåtagerande!
Hatiska! 
Rädda!
Översociala! 
Svordomar! 
Kissar på sig!
Gömmer sig!
Slåss! 
Kramas!
Fysiska!
Och många andra känslor och faktorer som visar sig....
 
De barn som upplever våld i hemmet agerar alla olika. 
Det finns ingen typsik mall för HUR ett barn ska agera... 
 
Så hur ska då den icke våldsutövande pappan eller mamman agera?
Ja, det självklara är väl att agera med hjärtat och tigerklorna = instinktivt skydda det viktigaste man har!
 
En dag har barnen vuxit upp och får skaffa sig sina egna liv.
Då får man hoppas att de kan plocka fram egna bra värderingar och vara varsamma på VEM de skaffar egna barn med.
 
För en dag kanske man själv står där... mitt i den dysfunktionella familjen.. och inser: Vad fan har jag gjort mot mina barn? 
HUR kunde jag skaffa dem med den där människan? 
Hur ska man stå till svars för att de man älskar mest.... får vara med om så fruktansvärda saker som misshandel och våld i hemmet? 
Psykisk eller fysisk..... Dysfunktionellt, narcissistiskt och vedervärdigt....
 
Nej, som sagt var.. man kan endast läsa som de här 4 barnen som ALLA är förlorare bland den vuxna dysfunktionella världen. 
2 barn borde få vara hos sin pappa.
2 barn borde få vara hos sin mamma. 
Men i båda fallen betyder vuxnas ord mer än vad barnens egna ord betyder...
 
Och så undrar folk varför barn blir utåtagerande och tar ett järnrör och slår ihjäl någon på en tunnebanestation??
Ja.... det kan man verkligen fråga sig!! 
ELLER?? 
 
BARNKONVENTIONEN - Grunden i den: Lyssna på och ta hänsyn till barnet!
 
Redan när jag jobbade på Rädda Barnen 1996 använde vi oss av den.
Idag är det meningen att den ska vara med i Svensk lag. 
Unicef tar upp att det är brister i det svenska systemet fastän de enligt lag ska förhålla sig till konventionen.
NO SHIT SHERLOCK!!!!
 
Jag har då ALDRIG hört talas om en domare som sagt: Enligt barnkonventionen ska vi nu lyssna till vad barnet har att säga... 
 
Utan i stället blir det tyvärr.... som i fallet ovan: Förälder har inte gjort allt för att barnet ska få en bra relation till den andra föräldern...
HARKEL HARKEL.... vad sa du att barnet hade sagt?
ÖÖÖÖÖHHHHH..... "barnet är påverkat av föräldern och har visst inget eget tyckande och tänkande"
 
Jag tänker fortsätta den här diskussionen!
Men inte just nu.... 
En sak är dock säker!!
Och det är: Lagen säger en sak, hjärtat säger en sak, vuxna säger en (eller många) saker och barnen..... ja... de fick visst inte säga något som någon lyssnade på....
 
Och allt det kallas: Vuxenvärlden!! 
Och de vuxna säger: Jag är en bra förebild!! 
Jag säger:............................................... 
 
Hur som helst, om det nu är som tidningarna skriver... så tycker jag synd om barnen som vill bo med sin pappa men inte får..
och barnen som vill bo med sin mamma men där pappan nu blivit tilldömd vårdnaden... 
 
För det är som jag brukar säga: De enda som är förlorare... Är barnen!! 
När ska någon lyssna på dem?? 
När ska soc-tanter bli mänskliga??
När ska vuxna förstå att de inte "vet bäst"?? 
När ska barnen slippa bli slagpåsar i en vuxen dysfunktionell värld???????????????
 
Jag säger:........................................................... 
 
Stackars barn!!! 
 
Kanske det är dags.... att skriva... likt ett äktenskapsförord... ett föräldraförord...
 
"Vid en ev. separation mellan oss XX och XX, lovar och svär vi på att ALDRIG någonsin göra så att barnen hamnar i kläm. Vi ska fortsätta umgås som vänner. Vi ska fira barnens födelsedagar tillsammans. Vi ska gemensamt köpa julklappar och presenter. Vi ska ALLTID ha barnet i fokus. Vi ska tillåta ALLA att älska vårt barn. Vi ska bjuda in ev. nya partners till vår familj så att de blir delaktiga i vårt barn. Vi ska alla gemensamt sträva efter att hålla en god ton och respekt till varandra för vårt barns bästa. Underskrift och datum" 
 
Ja..... Det är nog inte en dum idé om jag får säga det själv!!
 
Ska finnas färdigt hos barnmorskan när man går dit på första kontrollen. Skriv under HÄR och NU!! 
Precis som med ett äktenskapsförord.... 
Inget äktenskapsförord inget bröllop...
Inget föräldraförord..... = Du är inte kapabel att bli förälder.... 
 
Men nu säger jag god natt!!
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Familjen
Taggar: Bonusfamiljen, Familjen, Förälder, Föräldraskap, Kärlek, Misshandel, Tid tillsammans, Tvist, Vuxenvärlden, Vårdnad

Det är så logiskt....

Alla fattar utom du /eller jag... ...
 
Hej världen!
 
Ja, är det logiskt eller ologiskt?
Hur ska man veta vad som är rätt i olika sammanhang?
 
Om man själv är uppvuxen i en dysfunktionell familj, hur ska man då veta vad som är funktionellt?
Hur ska man veta, "hur" man älskar och "hur" man bemöter?
 
För en vecka sen började barnen prata om sånt de tyckte var jobbigt i deras liv. 
Peter och jag lyssnade.
 
Jag är tacksam för att Peter har många bra infallsvinklar att ge barnen när de har funderingar över livet som "vecka/vecka" barn. 
Han är verkligen som en stor snäll, trygg björnfamn som kan svara ur barnperspektiv men med vuxenperspektivet i bakgrunden. 
Han ser, hör och kan vinkla och vrida på svar kring att vara skillsmässobarn helt och hållet ur ett barns bild på hur det känns. 
 
Han kan ventilera hur det är att ha föräldrar som inte är sams. 
Han kan möta dem med hur han själv kände som barn och hur han hade velat ha det och hur det var.
Han kan och han tipsar dem om hur de själva kan tänka kring sina känslor.
Men framför allt... han har ALLTID deras bästa i fokus..
Och han tvekar inte att säga till mig om jag "tänker fel"... 
Då förklarar han även för mig hur det kan vara ur deras perspektiv.....
Och allt utan minsta gnutta hat.. mot varken sin mamma eller pappa.. 
 
Han är så logiskt och jag fattar ingenting!!
Ja, så kan jag verkligen känna ibland.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen... ALLA barn behöver en Peter i sitt liv! 
Lugnet, tydligheten, omsorgen och värmen.... 
 
Men man lär hela livet..... har jag hört... en del tar det till sig.. andra inte...
En del beslut är dåliga.
En del beslut är riktigt bra.
En del beslut önskar man att man tagit för längesen.
En del beslut borde aldrig blivit tagna.
En del beslut...... ja.... 
 
Jag brukar säga att världen svåraste yrke är att vara: Mamma... (eller pappa - men det vet jag inte något om eftersom jag inte är en och aldrig kan eller vill bli en ...) 
 
De pratar om skillsmässa på TV 4 idag. Där barnen är i fokus, precis som det ska vara. 
Men det händer något med människor som skiljer sig (oftast).
Och det verkar som om det sista som händer ÄR att barnen är i fokus.
Det verkar vara mest tjafs och bråk kring barnen och om barnen i stället för att se barnen. 
 
Vad är det som gör att det blir bråk och att man glömmer bort det käraste man har? BARNEN!!!!
Avundsjuka?
Svartsjuka?
Känslan av att inte räcka till?
Hat?
Känslokall? 
Icke fungerande ansvarskänsla? 
Egoism? 
Oförmåga?
 
Jag vet inte!
Jag har inte en aning... för det är inte logiskt... och jag har inte en aning... 
 
För min del har jag Peter att ventilera med.
Han har väldigt många kloka svar och kan stötta mig i mina tankar kring barnen. 
Ofta tycker vi lika men ibland tycker vi olika och då kan vi sätta oss ner och prata... han lyssnar.. han pratar.. jag lyssnar.. jag pratar.. 
Och ALLTID med barnen i fokus och som mittpunkt. 
 
Den förälder som valde att gå blir nästan per automatik den "onda" föräldern... den som gjorde kärnfamiljen trasig..
Sen att barnen varje dag blivit utsatta för bråk, skrik och gap... det har den lämnade föräldern glömt eller kanske inte ens varit medveten om..
Ja i alla fall verkar det så när man lyssnar till hur en del resonerar... 
 
Jag kommer ihåg när mina nästäldsta barns pappa och jag hade ett möte om våra barn. Jag hade fått tipset av socialen att ha med foton på barnen..
Så fort han avvek från ämnet "våra barn".. pekade jag bara på barnens bilder och sa: Det är det här vi ska prata om.. inte om oss.. utan om barnen..
Det funkade faktiskt riktigt bra... 
 
Men... men... men... men... men... herre jösses..
 
Nej vet ni vad, som jag brukar säga: De enda som blir lidande ÄR barnen vid en separation!! 
Bittra gamla surkukar har jag fått nog av i mitt liv...
Jag brukar säga till barnen: Vuxna får ta ansvar för sitt eget liv... 
 
U S C H!!!!!
 
Som de sa på TV4: Barn ska INTE trösta föräldrar!! Föräldrar ska trösta barn!! 
 
Älskar ordspråket som säger: Det krävs en by för att uppfostra ett barn.
 
 
Ordpråket, om det uppfylls, får barnet en hel resväska med olika sätt att hantera olika händelser. Den får fler strategier att ta till. Fler instrument eller verktyg. 
Den får möjlighet att tänka ur fler perspektiv.....
 
Lite som dikten: 
 
Ett Barn

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts med tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm
lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig känna kärlek i världen.
 
 
 / vet inte vem som skrev dikten från början.. men den är riktigt bra.. och den är användbar!! 
Lite som när Astrid L sa att man skulle ge barnen kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv... AMEN!!
 
 
 Bilden är min... det vet jag iaf... tog den i höstas nere vid vattnet här hemma... 
 
 

Man får passa på..

Hej ett snöigt Stockholm och världen!
 
Vilket vinterland vi har! 😍
Nu väntar vi bara in hela Narnias befolkning med Mr Tumnus i spetsen. 
 
Efter att vi hade mumsat i oss våra scones som vi bakade i morse, klädde alla på sig och gick ut. 
Peter hann ut före oss andra och började skotta fram vår uppfart till huset. 
Barnen skyndade sig ut för att börja hoppa i snöhögarna. 
 
Vi hade bara varit ute några minuter när N fick ett epilepsianfall och vi fick ta några minuter inomhus. 
Det kan bli så av snö, att hon får anfall. Det gnistrar, blänker och flimrar framför hennes ögon vilket snabbt kan ge anfall. 
En liten stund inne och sen ville hon ut igen. 
Som tur var blev det inget grand mal utan ett mindre... ibland har man tur!! 
 
Peter skottade även fram en gång till en av grannarna så hon skulle komma ut. 
Hon blev enormt tacksam och berättade att hon precis hade sagt till sin dotter, att det minsann aldrig när ngn som skottar åt henne ❤
 
Efter en timmes bus och skottande runt vår framsida gick allihop ner till vattnet. 
På en del ställen var det så mycket snö... poff så försvann benen långt ner i snön 😁
 
Men man får verkligen passa på att vara ute när det är så mycket snö som vi har nu. Det är helt fantastiskt vackert och mysigt. 
 
Fast man är lite glad över 4-hjulsdriften i bilen 😉
 
Ja snart ska Alice iväg och provdansa. 
Äntligen... sa hon lyckligt när de hade en plats för henne att provdansa på. 
Lilla älskade unge!!
Ända sen hon började gå har hon dansat när hon hört musik...
Ögonen sken och munnen gick från öra till öra när de hörde av sig och sa att hon kunde få komma upp i kväll 😍
Nu får vi se om hon tycker det är så roligt som hon tänker sig ❤
 
Men hörrni.. ha det så bra och var rädda om varandra i snön!!
Visa fler inlägg