Redskap för samtal

Hej världen!!
 
Såg ni på familjen Wahlgren igår?
Jag ÄLSKAR programmet.
Älskar hur mormor/mamma Christina är helt fantastisk och bjuder in till både ett och två goda skratt.
Igår höll hon tal på spanska men hade inte en aning om vad hon sa förutom att hon visste vad det stod... På grund av att talet var skrivet på svenska av henne och översatt till spanska av en god vän.
 
Pernilla och Biancas relation är både varm, fantastisk och en aning hetsig. 
Jag älskar hur de skrattar och gör galna saker tillsammans. 
Men igår fick jag en fundering..
Pernilla ville inte kännas vid Biancas känsla för utanförskap i familjen. 
Hon skulle sammankalla vänner som skulle berätta för Bianca HUR det hade varit när hon var liten????
 
Peter och jag tittade på varandra och skakade på hvuudet.
 
Det var just det där jag menade i förra inlägget... 
Att man inte blir trodd som barn även om man nu som Bianca har blivit vuxen.
 
"Så var det inte alls"
 
Tycker Biancas svar var väldigt realistiskt när hon säger: Ingen kan tala om för någon annan hur den känner och har känt..... 
 
Jag har en dotter som fått stå väldigt mycket utanför vår familj. 
Hon har ofta känt sig utanför..
Hon har också känt att två av hennes systrar alltid haft mig på sin sida...
 
Vi har pratat en del om det.
Innan såg jag inte det som hon såg och försökte få mig att förstå... jag lyssnade inte och jag kunde inte bemöta henne i hennes känslor.
Men idag vet jag att hon var mycket utanför och kände sig väldigt "ensam".
Det gör skitont i mig som mamma!!
Och hon har helt rätt i sina känslor.
 
MEN!!
 
Det var först efter mina år på Universitetet som jag fick samtalsredskap. 
Det var först då jag insåg att jag själv blivit väldigt "överkörd" i mitt eget liv...
 
Helt plötsligt insåg jag att världen MÅSTE vändas flera gånger innan man kan hitta ett svar.
 
Jag är uppvuxen i en familj som INTE pratade om saker.
"Det som varit det har varit och det pratar man inte om"
PUNKT!
 
Jag har flera trauman i mitt liv som jag aldrig hade bearbetat.
 
Det tog mig 2 år i terapi för att börja förstå och kunna nysta i ALLA trådarna i mitt liv.
PRATA
PRATA
PRATA
GRÅTA
PRATA
PRATA
GRÅTA
...
Ja ni förstår...
 
Jag är glad att jag läste psykologi på Universitetet. 
Jag är glad att jag helt plötsligt började förstå HUR ett samtal byggs upp och hur man håller i det.
Jag är glad att jag helt plötsligt började förstå.... en massa saker... 
 
Det blir lite, förstå mig rätt, Hallelujah-känsla, över det hela.
 
Kan tänka mig att det är som när vuxna får en diagnos.
De har känt sig missanpassade hela sitt liv och plötsligt får de veta att det INTE var dem det var fel på utan omgivningens oförmåga att förstå dem. 
 
Och äntligen förstod jag min dotters känsla.
Av utanförskap och känslan av att "mamma aldrig stod på min sida utan alltid på deras"...
 
Det försvarar INTE mitt föräldraskap!!
 
Men det gav mig en förståelse till varför jag själv agerat som jag gjort. 
Jag hade inte redskapen för att lyssna, förstås och hjälpa mina döttrar att se varandra och acceptera varandras olikheter. 
Jag såg också mig själv för första gången med helt nya ögon.
 
Idag är mina arbetsredskap: (bland annat)
Lyssna...
Lyssna..
Lyssna..
Återge det jag hört för att se om jag förstått rätt... 
Ge fler vinklar på en sak... 
 
Vända och vrida på ett ämne.
Hitta fem eller tio lösningar istället för en.
Perspektiv.... 
 
Det är klart att det är skillnad på att samtala inom familjen och i sin yrkesprofession.
 
Men redskapet för samtal är ändå det samma.
Lyssna, lyssna, lyssna... prata.... lyssna.. lyssna.. prata...
Sen faller det ibland för att det finns olika versioner och mottagningen inte är i samma linje..
Men som jag brukar säga till min dotter: 
Ja men du kan ju säga åt mig att jag är dum i huvudet och sen pratar vi om det 😁
Då brukar hon skratta och säga: Ja faktiskt.... 
Därför ÄR det underbart.. att ha samtalsredskap som profession 😇
 
Tyvärr har inte mina äldsta döttrar fått ta del av den jag är idag på samma sätt som mina två yngsta döttrar fått göra.
Och jag kan förstå att mina äldsta döttrar har svårt att se att deras mamma har förändrats.
I deras värld har vårt liv varit som det alltid varit... dysfunktionellt...
I mina två yngsta döttrars liv..har jag fortfarande en chans att visa dem att samtal är så mycket bättre än gap och skrik...
För livet är föränderligt.. varje dag... 
 
Inte som jag fick höra: Ewa, du har ju aldrig tyckt om skägg.... (en anhörig som var tvungen...)
 
HERRE GUD... 
 
När jag var barn var jag livrädd för män med skägg.. jag var livrädd för män överhuvudtaget... 
När jag var liten var det fester... jag var livrädd för fulla människor..
Jag var livrädd för mitt eget liv vissa stunder... 
Jag sov under sängen för att jag var rädd... 
 
Betyder det att jag behöver vara rädd för män med skägg idag... 40 år senare... 
Är jag rädd för män... nope..
Är jag rädd för fulla människor.. nope.. däremot för en del som är påverkade av droger.. men det handlar mest om att de är oberäknerliga... och kan få snetändningar...
Är jag rädd för mitt eget liv... Tja... jag önskar att jag gjort mitt liv aningen annorlunda.. Och gett mina 4 äldsta döttrar andra förutsättningar... gjort dem tryggare tillsammans.. byggt starkare broar.. Lite mer Gilmore Girls över dem!!
Sover jag under min säng... absolut inte... sover i en väldigt skön specialbeställd säng som är anpassad efter både mig och min SKÄGGIGE make.... 
 
Vad jag vill säga med det är: Man förändras... Man går vidare... man utveckals.. man lär så länge man lever... 
Om man väljer att ta till sig nya kunskaper och nya möjligheter.... 
 
Ha det gott! 
 
 

Väntar på ett avgrundsvrål.....

Hej du FULA värld!! 
 
Djävla pissdag!! 
Jag började dagen med att gråta!
Japp... ingen solskenshistoria här inte...
Så kan också livet se ut..
 
Jag låg vaken och tittade upp i taket.. Min man låg och tittade på mig och sa: Jag säger som du brukar säga, en 5:a för dina tankar..
Jag sa: Nej.. en 10:a för dina tankar brukar jag säga...
Han: ok.. en 10:a för dina tankar...
 
Jag vet inte om jag orkar berätta dem för då tror jag att jag börjar gråta.. Sa jag..
Han kröp närmare mig och la handen över mig och sa: tänker du på barnen?
Jag: Nej..
Han: Tänker du på Tyra?
Jag: Nej...
Han: Tänker du på samtalet med Nadja?
Jag: Nej....
Han: Vill du berätta?
Jag: 😭
 
Ja, jag berättade för Peter vad det handlade om. Givetvis!
Han fick veta mina innersta djupa sår... sår som började för mycket längesen... Och som bara en enda person tidigare fått höra allt om... Anette som var min terapeut under 2 år... 
Sår som gör så ont att jag skulle vilja ställa mig på ett berg och skrika rakt ut... 
 
Skrika att folk kan dra åt helvete för att de blundade!! 
Skrika att jag inte vill se människor!!
Skrika bara för att skrika...... 
Skrika för att jag inte längre orkar vara tyst......... 
 
Peters svar efter mina hulkningar och mina tårar blev.... något som stannar hos oss.... 
Men han la han till: För mig är du allt och för dina barn är du det samma.... 
 
Ja.... vad ska man säga? 
 
När jag var 14 år.. tog jag ett beslut som jag stått fast vid... "om jag fick några barn"....
 
Så skulle jag älska dem!
Krama dem!
Lyssna på dem!
Finnas där för dem!
TRO på dem! 
 
Och utifrån min egen förmåga har jag gjort det.
Älskat dem...
Kramat dem...
Lyssnat på dem... (här borde jag varit bättre och idag är jag bättre på det...)
Finnas där för dem...(Samma som ovan..)
Tro på dem... Det gör jag.. i alla lägen.... 
 
En dag.. ska jag nog ställa mig på berget... spränga det utav bara helvete.... och samtidigt skrika ut all min smärta och alla mina sår... 
 
Då fasaden rämnar.. ska jag stå där och titta på.. från utsidan.... Låta såren en gång för alla tjepas ihop.... och försvinna!! 
Jag förväntar mig inte längre en ursäkt eller ett förlåt... Det slutade jag vänta på för längesen... 
För som alltid.... som jag redan som liten visste... så är ju ändå allt mitt fel... 
 
Oavsett vad ett barn är med om, så försöker det kompensera.
Försöker bli älskat.
Vill bli älskat... 
Men vet ni vad...
 
Jag säger som drängen Alfred i Emli i Lönneberga: Nej hördu, det tror jag vi tar och skiter i.... 
 
Från och med nu faktiskt! 
 
För det är som Peter säger: För honom är jag allt..... och i slutändan är det absolut det enda som är viktigt. 
Att känna sig älskad av den man älskar.
Man kan inte älska folk som ändå inte älskar en. 
 
Det försökte min fina vän Chris lära mig för många år sen... "Ewa, låt kärleken vinna.. du kan aldrig vinna mot det sjuka..."
Vi har väl så att säga.. seglat i samma båt vi två...... 
 
Tänk så många trasiga liv det finns i världen!
 
Men som min vän Kitte en gång sa: ALLA har ett val.... 
 
Ja.. visst har vi ett val... här är min ventialtion... skriva, radera, skriva om, radera... skriva i timmar bara för att få ur mig det.. radera för att radera det från mitt liv... Skriva och publicera... Dela med mig av mina tankar....
 
Allt är definitivt INTE solsken!!
Och som en som träffade Peter för första gången sa: Hej, det känns som om vi känner varandra, fastän det gör vi ju förstås inte... 
Exakt...
 
Även om man delar med sig av tankar och bilder... finns det fler framsidor, baksidor och händelser än vad som står här. 
En blogg är en ventilering.
En blogg är en dagbok.
En blogg är ett verktyg.
En blogg är en förmedling.
En blogg är ett redskap.
En blogg är information.
En blogg är.... precis vad du vill själv... 
MEN... det betyder INTE att du känner personen som driver den... 
 
Som min man sa igår: man kan ALDRIG veta sinnesstämningen bakom ett SMS! Det är bara text.... 
 
Lite så är det med en blogg också... det är "bara" text... 
 
Förövrigt så är det ändå en djävla pissdag idag... Det är 3 veckor sen vår älskade TyraMyra24 fick somna in... just nu... strax efter klockan 12 gick vi ut därifrån... tomma... sorgsna.. med tårarna rinnandes nerför kinderna... Ensammast i världen.. utan vår fluffiga älskade bästa vän... Vi var tvugna att hålla det hemligt under flera dagar eftersom vi inte hade barnen hemma och kunde trösta dem..
Det var fruktansvärda dagar... 
Och nu har redan 3 veckor gått... tre veckor av saknad... saknad av vår älskade galna fluffiga bästa vän.... 
 
Världens bästa vovve!! 
Tyra 20110101 - 20190117 
Tack för att du var vår vovve ❤
 
 
 Hej då.. fula djävla pissdag!! 
 
 
 
 
 
 

Älskar!!

Hej världen och alla snöflingor som dalar ner... 
 
Peter började dagen med att göra i ordning frukost / brunch... 
Alla satt i lugn och ro, njöt av frukosten och morgonens viktigaste tid tillsammans.
Älskar helger och långa morgnar med riktigt lång frukost / brunch. 
 
Efter det gick vi en promenad. 
Gick via stranden upp mot andra sidan av Bällsta och vidare runt tills vi var hemma igen. 
 
Vi hade bestämt träff med Peters syster och hennes barn i TC.
Alla ville se nya Röjar Ralf....
Så när lunchen uppäten fixade vi oss i ordning och åkte iväg.... 
 
Mötte upp dem och gick upp till bion.
Det blir lite pyssel att få ihop 8 platser samlat 😁
Men vi lyckades och hade en riktigt mysig filmdag!!
 
När vi kom hem blev det vår favoriträtt... Pasta pesto...
Och om ni läst tidningarna så vet ni också att matfusket är enormot..
Att köpa pesto finns INTE i vår familj..
Varför köpa något man inte vet vad är??
Vi gör alltid vår egen pesto = Lättast i världen!
 
2-3 klyftor vitlök
½ god parmesanost
1 kruka basilika
1 påse pinjenötter
olja (jag har helt vanlig neutral olja.. men man kan även ha olivolja) 
Mixa ihop till en slät smet, tillför oljan till önskad konsistens = Gott, nyttigare och bättre än köpt!! 
 
Och efter middagen har vi pysslat med blivande fröken 11 åring...
Hon har önskat sig ett Harry Potter kalas..
 
Inbjudningskorten är nu klara och väntar på att "flyga" iväg till de blivande gästerna...
Stämplade med Alice sigill A 😍
 
Ja... nu sitter LaFamilia i soffan, väntar på mig... de ser på Mello.. maken undrade vart jag tog vägen..
Varken han eller jag är några "Mello-föräldrar" men vad gör man inte för sina barn?? 
Så nu säger jag: God kväll..
Och stegar iväg mot soffan... och kikar på vad som händer där 😇
 
Ha det gott!!
Visa fler inlägg