Kränkta krokodiler och föräldraskap

Hej världen!!
 
Jag har suttit och kikat igenom Boozt för att hitta något nytt snyggt till "garderoben". 
Passade även på att kika in i min garderob.. ja, jag steg bokstavligen in i den och provade igenom några av mina klänningar.. 
Men nej, det var ingen av dem som sa: Men tjena hej, är du tillbaka? 
Utan det var mer: Jaha, och du tror att du tänker använda oss... troligt!! 
 
Ja det får bli en sväng till något centrumen i närheten. 
Men till den 15 juni då "måste" jag ha hittat något nytt, snyggt och.. ja.. något som sitter på mig som jag vill att det ska sitta... Min kränkta kropp tycker inte att min garderob och det som finns där inne passar ihop längre...
Säger som min svärmor sa förut när vi pratade "sommar" och "sambo".. det blev lite för många glassar... 😁
 
Ja på tal om lättkränkt (ja förutom min egen kropps krig mot mig)... så såg jag att en vän till mig hade lagt ut på sin ig om det som stod i tidningarna igår.
"5 åring polisanmäld för putt i lekpark".
Hon undrade också om det inte gått lite väl långt nu?
 
För flera år sen så sa jag: Snart kommer barn att polisanmälas för att någon kränkt förälder inte kan hantera att barn leker.
 
Voila - Vart hamnade vi nu? 
 
Under hennes bild så skrev jag att det är kontentan av att vi i vårt föräldraskap skapade lättkränkta ungar som nu blir föräldrar och är ännu mer kränkta.. Så pass kränkta att de till och med polisanmäler barn som leker i en lekpark...
 
Nej jag hoppas verkligen att det inte är så illa. 
Men Peter har länge sagt att -80 och -90 talister är bortskämda skitar som inte kan ta ansvar... Kan det vara så illa? 
Och vem har då skapat dem?
Ja det är ju vi... 
 
Varje generation vill ju att deras barn ska ha det bättre än vad de själva hade det. 
Samtidigt tycks det i så fall skapa "monster" som kräver mer och mer och mer...
 
Men allvarligt talat, ska vi verkligen polisanmäla ett barn som råkar putta till ett annat barn i en lekpark? 
Så långt kan det väl förhoppningsvis ändå inte gå? 
 
Visst är vi alla rädda om våra barn men samtidigt behöver vi väl lära dem konflikthantering så att de är redo att möta världen alla hörn?
 
Eller ska ett barn som slår ett annat barn klassas som misshandlare? 
Var börjar gränsen gå idag? 
 
Alla blir kränkta - både vuxna och barn.
 
En knuff i en lekpark är en misshandel.
Ett barn som slår ett annat barn är ouppfostrad. 
Ett ord blir ett hot...
Och så vidare...
 
Samtidigt om vi kikar in i vuxenvärlden så är det INGEN som accepterar en knuff i en park. Vi accepetera heller inte att någon slår oss.
Ord som är hot kan vi också anmäla...
Och så vidare... 
 
En kränkning är något som får oss att känna oss obekväma i situationen. 
Samtidigt så kan vi lära oss hantera den känslan - som vuxna..
Men om barn ska lära sig det måste de få redskap för det.. men hur ger vi i vuxenvärlden det när vi själva blir kränkta över allt? 
 
Visst kan man svänga, vrida och fundera kring det här? 
 
Men ska man anmäla en 5 åring till polisen för att han puttas i lekparken?
Ska man anmäla en 15 åring för att han puttas i parken? 
 
Det är ju en viss skillnad på de här två personerna. 
5 åringen kan man sätta sig ner med, förklara och berätta att man "inte puttas".
15 åringen borde ha uppnått den hjärnkapaciteten att han förstår att man INTE puttas/slåss i parken... 
 
Men om 5 åringens föräldrar redan när han leker i parken med andra barn... inte lär honom att man inte puttas... ja då kommer han bli anmäld som 15 åring också...
 
Och det är väl här de "kränkta krokodilerna" kommer in.... och till de här människorna är vi föräldrar... Vi lärde dem att de är värda sin vikt i guld på marken de går på... men vi lärde dem tydligen inte att de är ansvariga till att lära sina egna barn vett och etikett? 
 
Vi är en rad i en rad som är en rad till en ny rad.... 
 
En evig karusell av föräldrar som egentligen vill sina barn väl och som älskar dem högst av allt. 
Samtidigt så har många svårt att tänka att deras egna barn är skyldiga till nåt.. det är alltid andras barn som är den skyldige... 
Vem tusan vill tro att ens eget barn är en ond liten hobbit som är kapabel till hemska saker när man inte är med dem? 
Och man älskar ju ändå ALLTID sina barn oavsett vad de lyckats med... både bra och dåliga saker. 
 
Min farmor sa alltid: Det blir nog folk av de där också någon gång! När någon klagade på en del unga personer som de inte ansåg uppfyllde livets krav... 
Hon var så in i norden klok min farmor! 
Även om hon hade "krav" på hur man uppförde sig... så var hon alltid lugn och hade pondus... Tills mina barn föddes och mina bröders barn föddes.... då var det mesta legalt... 
 
Och kanske är det där "fällan" ligger.. att generationer INTE kan hålla sig enade? 
När man blir förälder har man egna värderingar och egna tankar om HUR man vill uppfostra sina barn... och genast är mor- och farföräldrar där och anser sig ha "rätten" att tala om för dig HUR du ska uppfostra dina barn...
I stället för att hålla sig enade om värderingar och uppfostran. 
Och i bakgrunden sitter någon "gammelfarmor/mormor" och anser sig ha ytterligare rätt att ta egna bedömningar om HUR det här lilla barnet ska möta världen...
 
Är det konstigt att en femåring dunkar till en annan femåring?
 
När inte ens generationer kan hålla sams? 
 
Over and out... och för guds skull... ge fan i att polisanmäla femåringar! Prata med dem i stället... och bli vän med den andra ungens förälder.. fika... skratta... visa att ni litar på varandra i ert föräldraskap!!