I en mördares huvud

Hej världen!!
 
Det har varit en vecka fylld med många nya kunskaper. 
Det har varit en vecka fylld med många nya känslor.
Det har varit en vecka där jag funderat på vem jag är. 
 
Och känslorna blev inte mindre igår..
När vi valde att sitta och se programmet: I en mördares huvud.
 
Sällan har det varit så tyst under ett TV-program i vårt hus som igår. 
 
Jag har medvetet hittills låtit bli att se det programmet av en enda anledning: Jag tycker inte att mördare ska få mer utrymme i pressen än vad de redan får. 
 
Men när det gäller Tova.. så är det som att det kom så nära... 
Jag kände henne inte!
Jag vet inte alls vem hon var... 
Men hennes öde... det fäste sig fast i mig redan under försvinnandet. 
 
Där satt vi i vårt vardagsrum och tittade på Tovas dokumentär... Ja, jag väljer att skriva Tovas.. för kräket som mördade henne är inte värd att nämnas vid namn..

Jag tänker på polisen som intervjuades. En kvinna.. en polis som jobbat i flera år.. när hon sitter och tittar in i TVn och säger: Han visade inga känslor (obs jag kommer inte ihåg ordagrant vad hon berättade)... Och han frågade inte en enda gång hur Tova blivit mördad... det brukar mördare göra... 
 
Tova, en ung helt fantastisk tjej.. mördad av en totalt kall och likgiltig person.. en människa som ansåg sig ha rätten att ta hennes liv för att hon inte längre ville vara en del av hans helvete... 
 
Det finns inte tillräckligt med ord i min vokabulär att beskriva vad jag känner för den människan! 
 
Jag kan känna skräck inför att mina egna döttrar ska råka ut för en sån människa!
Man har olika rädslor som förälder.. men det har alltid varit min rädsla.. att någon ska göra dem illa och ännu värre, att någon ska döda dem... 
 
Kanske är det för att jag har det nära, ett mord på en anhörig.. en man som också ansåg sig ha rätten att ta hennes liv... ett liv som hon borde fått fortsatt.. att leva tillsammans med sina barn.. 
 
Vem gav honom rätten att bestämma sig där på natten att hon inte längre skulle få leva? 

Peter och jag satt kvar i vardagsrummet igår efter Tovas dokumentär.
Fina Tova!
Först var vi bara tysta och äcklade... äcklade av den där människans hela existens..
Sen började vi prata om min kusin.. I år är det 22 år sedan hon mördades... till och med idag... är det exakt 22 år sen... 3 maj 1997.... 
 
Jag tänker på Tovas föräldrar som det har gått 2 år för... 2 år sedan de förlorade sin Tova... 
Hur ska man någonsin överleva att man förlorat ett barn? 
 
Jag tänker tillbaka och minns dagen för 22 år sedan som om den vore precis nu... när telefonen ringde.. och jag bara hörde att Isa är död... XXXX har dödat henne ... Jag blir lika kall inom mig nu.. jag känner samma kräkreflex nu som då... Jag kommer ihåg att min brors fru svarade när jag ringde honom och det enda jag fick fram var: är min bror hemma.. kan jag få prata med honom... 
 
Jag vill verkligen ALDRIG att någon ska behöva uppleva den känslan! 
Det är en känsla som jag inte ens kan beskriva med ord... 
 
Det var min kusin... 
Hur är det då att vara förälder och få ett samtal eller ett besök där någon talar om att det du älskar mest i världen.. blivit mördad? 
Jag varken kan, vill eller hoppas att jag någonsin behöver ta emot ett sånt samtal eller möte..
 
2018 dödades 22 kvinnor av en närstående...
2017 var Tova en av dem som hamnade i statistiken... 
1997.. var min kusin en i statistiken... en siffra... 
 
Alla de här kvinnorna som mördas är mer än en statistik.. de är älskade av någon som önskar mer än allt annat att de skulle vara kvar bland dem... 
 
Ingen ska behöva vara en siffra i en statistik -  över hur många som mördas av en människa i nära relation! 
 
 
0 kommentarer publicerat i VIKTIGT
Taggar: Anhörig, Mord, Mördare, Siffra, Sorg, Statistik