Stolt mamma!!

Hej (regniga) världen!!
 
Tur att vi har ett gäng härliga händelser i mars.. för det är fruktansvärt grått.. Herre jösses grått är det.. Kanske man skulle "unna" sig en dag med Christian Grey?? 
 
Vi får väl se hur dagen fortsätter...
 
Den började iaf riktigt bra. 
Min man vaknade före mig - HUR är det ens möjligt?? 😇😂 
Han gick upp och gjorde te... Jag låg kvar i sängen en kvart och funderade över livet.
Jag såg att min telefon blinkade grönt vilket betyder att jag har ett meddelande.
 
Det var min dotter som skickat. 
Grusig i ögonen läste jag hennes text som var VÄLDIGT lång för att vara från henne... 
Jag läste det en gång till och blev helt varm inom mig.
Den unga fantastiska kvinnan alltså!! 💕
 
Jag ska INTE återge hela hennes text då den även är väldigt privat och hennes egna ord. 
MEN.. jag måste delge en del av den.. lite bitar ska ni få...
 
Den börjar: 
 
Läste ditt inlägg om dåligt samvete nyss. Och mamma, nu kommer jag att säga min åsikt utan att du bett om den. 
 
Alltså bara det 😍 Hennes början... Jag måste få förklara den. 
Hon är den av mina barn som ALLTID gått sin egen väg. I medvind. I motvind. 
Och just den här meningen är så talande över hur hon vågar stå upp, hur hon vågar säga i från och ta diskussion med mig. ÄLSKAR!! 
 
Det fortsätter sen: 
 
Men nej, man ska aldrig ångra något, man ska inte älta det man inte kan förändra. Och fick man chansen så ska man INTE gå tillbaka i tiden och ändra, förändra, få saker ogjorda eller osagda... Varför inte? 
För hur pissigt, jävligt, hemskt och jobbigt saker än må ha varit så är alla dessa steg, dessa delar, en pusselbit i vem DU är! Och DU ÄR FANTASTISK. 
 
Att just hon säger att jag är fantastisk ÄR och förblir det som kan få mig att grina som Lille Skutt. 
Varför? 
Ja, för att vi har en lång historia bakom oss!
En historia där vi var tvunga att vara i från varandra under en period i livet. 
En period som kunde och kanske har satt spår av sorg i oss. 
En period där ingen av oss mådde bra och hade det förbannat kämpigt. 
 
MEN... precis som vid hennes förlossning.. så blåste hon liv i sig själv.. tog ett par rejäla "kick-ass" andetag och fick en kämparanda som jag sällan skådat hos någon annan. 
Hon vågar stå upp.
Hon vågar falla.
Hon vågar säga till mig: Du är dum i huvudet mamma, du vet det va? 
Men även säga: Du är helt fantastisk mamma och utan dig hade jag aldrig fixat det här.
 
Texten i hennes meddelande fortsätter och är lång.. innehållsrik och väldigt sann. 
Det handlar om att jag inte skulle ha dem om jag gjort något annorlunda.. och det ville jag väl ändå inte. 
Och det är klart jag INTE vill vara utan mina barn!! 
ALDRIG i mitt liv... 
De har lärt mig så mycket om livet, de har gett mig så mycket kärlek och utan dem hade jag aldrig orkat andas ens en gång. 
De är mitt livs kärlek!! 
Och som min dotter skriver.. allt har gjort mig till den jag är.. all min kunskap har jag fått genom mina döttrar... 
 
Hennes avslut i meddelandet: 
 
Varje del av vad som händer i ens liv, är en byggsten i den person man är. Och mamma, du är fantastisk, underbar och världens bästa mamma. Jag hade inte ändrat något hos dig 💗
 
Jag tackade henne för hennes kloka ord med ett enkelt tack och ett hjärta. 
Var tvungen att ta in all text under några minuter. 
Den var så klok och innehållsrik. 
Den innehöll hennes pappa, den innehöll mina yngsta barns pappa och den innehöll Peter. 
Den innehöll tankar om att jag kunde blivit en "rik östermalmskärring med en chihuahua i en väska"... Där skrattade jag gott!! 
 
Vi gör vägval i livet och vi blir dem vi blir genom dessa vägskäl. 
 
Jag har ALDRIG någonsin ångrat mina barn. 
Men som jag skrev tillbaka till henne: Jag kanske skulle gjort saker lite annorlunda... tänkt på mig själv lite mer... 
 
Det har ju alltid varit en av mina största svårigheter - att tänka på mig själv. 
Jag har alltid försökt med att finnas där för mina barn så maximalt som det bara går. 
Men det har ju också inneburit att jag förlorat mig själv och min möjlighet till ett "eget liv". 
 
Jag kan se på en del kvinnor som reser eller jobbar på annan ort och tänka: Hur gör ni? Hur gör ni för att ge er själv den integriteten och det livet? 
Det var lite det jag menade med att ha ständigt dåligt samvete... det där djävla skitsamvetet som alltid sitter där på min axel och pickar på mig med ett hånleende...
 
"Du ska inte tro att du kommer undan mig"
 
Chris är helt inne på att det är våra ryggsäckar. Att vi inte är stärkta som barn i att våga ta egna steg utan att vi preppats med samvetskval och skyldigheter. 
 
Jag kommer ju t.ex. ihåg att jag inte ens vågade "korrigera" min fröken som jag hade i åk 1 när hon säger till mig att man INTE kan stava mitt namn EWA.. utan att Eva skrivs med ENKELT v. 
Det tog mig till årskurs 7 innan jag vågade börja skriva mitt namn som det skrevs.. med W.... Och det var tack vare att en annan klasskompis hette likadant som mig.. 
 
Så mycket självförtroende hade jag som 7 åring.... Och som tonåring började jag sakta ta tillbaka mina rättigheter... 
Men ännu som snart 50 åring måste jag jobba på det.. hela tiden.. varje dag... om och om igen.. 
 
Därför tackar jag högre makter att jag har Chris!! 
Min kloka älskade vän! 
Och samma sak med min make.. älskade Peter!! 
Att ventilera, sortera och korrigera..
 
Och min kloka älskade dotter!
Som lärt mig så mycket om både mig själv och om livet genom att hon vågar stå upp, falla ner och återigen resa sig...Fräsa av mig för att sen älska mig. Kloka unge!! Tokiga unge! Fantastiska människa! 
 
Jag håller inte alltid med henne. 
Jag kan bli rosen rasande på henne och hennes ibland inte alltid så bra val.
Men jag beundrar hennes styrka och hennes svaghet - att hon VÅGAR leva fullt ut!
Ibland blir jag sårad av henne och hennes ärlighet MEN lika fort blir jag fylld av värme.
Men jag älskar hennes mod och hennes sårbarhet som hon ÖPPET och ärligt vågar visa. 
Och alltid, alltid, alltid och ännu mer alltid... älskar jag hennes och hennes skönhet som sitter som en smäck på både insidan och utsidan. 
 
Det är få förunnat att våga driva folk till vansinne samtidigt som man kan fylla dem med kärlek. 
 
LOVE!!!
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Familjen
Taggar: Dotter, En mammas tankar, Kärlek, Reflektion