Tillsammans mot cancer

Hej världen!!
 
En av de mest värdefulla TV galorna har just varit - Tillsammans mot cancer.
 
Jag ryser av ordet.
Tänker tillbaka på den ovetande 15 åringen som alldeles strax ska vakna upp på sjukhuset.
Tänker på att jag varit rädd att mina döttrar ska tvingas vara med om samma sak som mig.
 
Och att ju äldre jag blir, desto mer får ordet cancer tillträde till mitt liv igen.
Vänner som gått bort.
Vänners barn som gått bort.
Vänner som tillfrisknar.
Vänners barn som tillfrisknar.
 
Jag tänker tillbaka på den hösten 1984... Det finns ett minne som jag bär med mig alldeles speciellt. 
Och alldeles strax ska jag berätta om det.. 
Men först..
Jag hade skolkat från skolan tillsammans med en släkting som gick i min parallellklass. 
Vi låg hemma hos henne.
Jag kände mig iofs febrig men inte allvarligt sjuk.
Min mamma hade förstås fått veta det här och kom hem till henne för att hämta mig..
 
Hon sa att vi skulle till läkaren med mig eftersom jag hade sagt att jag var sjuk.
Jag erkände att jag bara skolkat men det hjälpte inte (tack och lov)
Den dagen... 13:50 låg jag på operationsbordet... Kommer ihåg klockslaget.. och att jag räknade ner... 
10...9...8...
 
Vaknade upp och hade ingen aning om vad jag varit med om.
Fick veta att just min "kaktusknöl" var 3:dje fallet i Finland på en så ung "kvinna".
Min högra äggstock var bortopererad.
Och!!
Det hade sett så "förfärligt" ut när läkaren hade öppnat mig så hon funderade på att sy fast igen och skicka mig till ett större sjukhus med större kompetens.... 
 
Min bror kom upp till sjukhuset och frågade: Varför har du kaktusar i magen syrran??
Vår typ av humor!! 
Sjukhusgrannens man smugglade upp vaniljglasspinnar till mig.
Jag åt ju inget.. 
För där och då.. kom de även på att jag är allergisk mot morfin..
 
Mitt minne som jag bär med mig än idag.. och kanske orsaken till att jag älskar höstens klara luft... 
När jag kom hem ville jag mest bara sova..
Men en dag gick jag ut i vår trädgård.. Hade en filt omkring mig.. Satte mig på en stol.. Blek som en snöflinga...
Det var sol och den hade kvar några värmande strålar..
Ljuset var höstigt vackert..
Och jag satt där och andades...
Det var den vackraste höstdag jag någonsin upplevt!!! 
 
5 år av kontroller.... 
Ibland är jag glad att jag var så ung och inte förstod vilket allvar detta var och kunde ha blivit.
För min del gick allt bra.
Det var "godartat" och kontrollerna visade att jag hade klarat mig väldigt väl. 
 
Ja, jag är självklart rädd för att någon av mina 6 underverk ska behöva gå igenom något sånt helvete som cancer.
En av mina döttrar fick cellförändringar och hela mitt inre höll på att gå sönder.. Rädsla!!
Därför ÄR cellproven så viktiga att ta!! 
Mammografi lika viktigt!! 
 
Jag är tacksam för att min mamma tog mig till läkaren. 
Hade det gått några veckor till hade jag varit tvungen att operera bort båda äggstockarna och livmodern eftersom min "kaktus" höll på att växa fast i dem alla... 
 
Det är inte frågan om man drabbas.. utan när... Alla drabbas.. genom anhöriga, sig själv, vänner... 
 
Det är en skräck i ordet.. och ja, jag är väldigt rädd att de jag älskar allra mest ska drabbas... 
Som en sa på galan i kväll: Cancer, ska jag dö nu?? 
Ordet är starkt förknippat med döden för oss alla ännu...Därför behövs forskning... 
 
Min Alice sa ikväll: Mamma och Peter, jag ska hitta botemedlet mot cancer...
Sen hon var 4 år har hon velat bli läkare... Och drömmar om att hjälpa finns alltid där... 
Jag sa: Jaaa älskade Alice, gör det ❤
 
Jag älskar mina döttrar över allt annat i hela världen... och jag önskar att ni för alltid ska få vara friska, lyckliga och må bra.
Så ja, Alice, sikta på att hitta botemedlet och hjälp alla som behöver det ❤