Juno - ........

 Hej Världen!
 
Tänk vad en lördagsmorgon med en kopp te kan vara underbar.
När man får sitta med sina tankar för sig själv.. 
Ibland kan jag verkligen se mig själv i en liten skrivarstuga någonstans i norr. 
Men den tiden kanske kommer?? 😇
 
Nu doftar det iaf både te och kaffe i vårt hus och jag sitter i utkanten av Sthlm. 
Tänker på filmen Juno som vi såg en del av igår.
Har du sett den?
 
När filmen kom blev den både hyllad och rosad och sågad.
Själv blev jag kluven när jag hade sett den första gången.
En del av mig ville skrika: Neeeeej vad gör du?
Den andra delen av mig ville säga: Kloka vuxna unga tjej! 
 
En del tycker att filmen är förskönad och inte realistisk.
En del tycker att filmen visar vad varje ung tjej borde göra i den situationen.
Kvinnor som valt själva eller tvingats till att adoptera bort sitt barn har också haft delade åsikter. 
Kanske är det de här kvinnorna som delats i sina relevanta åsikter kring filmen? 
 
Jag har haft flera tankar kring filmen.
Kan ibland tycka att den är lite för mycket solsken. 
Kan tycka att den inte speglar så mycket av det oglamorösa i att vara gravid som tonåring.
Men det är ju olika för alla.
Själv hatade jag att vara gravid och har nog alltid gjort det.... Men det ligger kanske i att jag inte skulle varit det som tonåring och därigenom fick en känsla som inte var bekväm. 
 
För det är förstås individuellt som allt annat.
Men jag kommer ännu ihåg den dagen när jag fick frågan, eller snarare påståendet från min läkare: Du borde adoptera bort det här barnet!! 
Du hinner skaffa andra barn när du är äldre och har hunnit med utbildning.... 
 
Vad hade hänt om jag gjort det valet? 
Hade min dotter fått ett bättre liv? 
Hade jag klarat av, att som Juno, sätta mig och spelat gitarr på en stenmur med barnets pappa efteråt som om inget hade hänt??
 
Det kommer jag ju aldrig att få veta eftersom jag aldrig gjorde det valet. 
Och val som vi valde bort kommer vi aldrig att få besvarade om hur de hade blivit i stället. 
 
Jag tänker också på slutscenen där den nya mamman står med sin lilla son och bonusmormor kommer in för att ta en sista titt på sitt (inte längre) barnbarn... den är så stark och kanske den scenen som gör mest ont i mig.
Den är fylld av kärlek och tillika sorg.
Man vet att Juno och barnets pappa ligger inne i ett rum och håller om varandra, Juno gråter och han håller om henne. Han har valt att inte se barnet för sin sin egen skull. 
Samtidigt i salen med bebisar står en kvinna och fylls av kärlek till det här lilla barnet... och samtidigt står en mormor vid dörren och ser sitt barnbarn försvinna till en annan kvinna.... 
Den är fylld av vemod, kärlek och ett fantastiskt ögonblick!!
 
Ja som vanligt finns det inget rätt eller fel här. 
Man måste själv veta vad som är det bästa för en själv.
Men vet man verkligen det när man är 16 år?
En del tycker att Juno tog ett vuxet ansvar.
Andra tycker att Juno borde behållt barnet.
 
Här får vi aldrig veta vad som är det bästa.
Hon har ett sår i sin själ för resten av sitt liv, misstänker jag.
Samtidigt får barnet en uppväxt i trygghet, en god start...
Så vad är rätt eller fel? 
 
Det finns det ingen som kan svara på! 
Och själv kommer jag nog aldrig att kunna se filmen utan att börja fundera på: Hur hade mitt eget liv sett ut om jag gjort ett annat val, om läkaren hade kunnat påverkat mig på ett annat sätt?
Och hur hade min dotters liv sett ut? 
Hade hon haft det bättre, hade hon kanske varit en helt annat ung kvinna idag?
Ja.... vem vet??