Skulle du vilja eller kunna........

Hej världen!!
 
Jag hoppas att du har en fin dag! 
 
Själv är jag lite "kluven" idag av olika omständigheter. 
Går inte in på det just nu. 
 
Tänkte bolla lite tankar med mig själv om "var man bor". 
 
I år är det 20 år sen jag flyttade till Sverige. 
Fy fasen vad tiden går fort!
 
De första åren efter att jag hade flyttat kände jag ångest och en längtan tillbaka. 
Det blev ju inte alls som jag hade tänkt mig.
Var ensammare än någonsin fastän jag hade mina 4 döttrar. 
 
Livet rullade ändå på och jag skaffade mig mina egna vänner och mitt eget liv.
Den jag levde med levde sitt eget liv och jag mitt eget liv. 
Och så fortsatte det.. år efter år... 
 
Ju fler år som gick desto mer började jag se på Åland med andra ögon.
En Ö som förvisso är vacker men ack så instängd och egentligen ganska tragisk. 
 
Många av mina vänner sa: Men OJ, flyttade du från Åland, det som är så vackert... 
Kontring på den: Ja, absolut vacker.. när var du där sa du? 
En del hade åkt på kryssning... = Räknas INTE!!
En del hade tillbringat några dagar i en sommarstuga vid vattnet = nja... räknas det.???. 
En del har någon släkting som de har god kontakt med och har tillbringat somrar där = nu börjar det väl räknas lite då... 
 
Jag hade nog bara otur som föddes där, för jag har aldrig sett mig som "ålänning"...
Ja jag är ju förstås ålänning i hjärtat.
Så hur ska jag förklara det då? 
Nej, jag pratar inte "vräkig" åländska (OBS: Det är INTE samma sak som finlandssvenska) 
Jag upplevde tidigt att det kändes "instängt" och trångt.
Världen var så mycket större än lilla lilla Åland. 
Jag har aldrig tyckt om det där som många gör - "Det är så skönt för alla känner alla" 
 
Men mycket grundar sig nog i min egen barndom. 
Bodde på en väldigt liten ort - tror vi var 450 boende vintertid. 
Vi var 30 elever i grundskolan från 1:an till 6:an. 
Jag var mobbad/utfryst från årskurs 3 till årskurs 4 - Räddningen var en elev från Sverige som satte stopp för det... Jag kommer fortfarande ihåg när han stoppade det och vad han sa... 
 
Vårt hus brann när jag gick i årskurs 2 och det förändrade mitt liv totalt. 
Människor som jag tidigare litat på.... litade jag inte längre på... 
Och 1977/78/79 fick man inte prata om trauman som barn får göra idag. 
Locket på och känslorna skulle vara inom oss. 
(Som vuxen valde jag terapi = Thanks to my self) 
 
När jag blev tonåring valde jag vänner utanför min egen lilla kommun. 
På något sätt blev det ett ställningstagande och bortväljande av de som ändå hade vänt mig ryggen när jag var liten och verkligen hade behövt vänner. 
Jag hade inget behov av dem.  
 
När jag som tonåring reste till Stockholm - kände jag mig hemma. 
Befrielsen att komma bort från Åland var enorm. 
Samtidigt var sommaren en underbar tid med 3 dubbel befolkning och nya ansikten. 
Men någonstans inom mig visste jag ändå, att en dag kommer jag inte att bo kvar här... 
 
Och häromdagen fick jag frågan: Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka till Åland?
Först gick det en rysning genom min kropp av obehag!!
Och mitt direkta svar blev: Nej fy fan! Trångsynta människor som inte vill vidga sina vyer.. usch! Och inavel på det.. tack men nej tack!! 
 
Sen började jag fundera och insåg att det handlar inte om min första reaktion och svaret på frågan. 
Det handlar återigen om att jag fått ta emot så mycket "avsky" för att jag valde att flytta från Åland.
"Dumma svenskar - Hur fan kan man vilja bo i det där landet - Svenskt bröd smakar illa - Ja de är ju idioter - Hahahaha.. snart finns det väl inte något som kan kallas svenskt i det där landet...." 
Och miljoner fler påhopp!!
 
Då insåg jag att det egentligen inte handlar om varken Sverige eller Åland, utan det är mitt ställningstagande och mitt val att flytta från den inskränktheten. 
Det smärtar när man kommer till insikter om de val man har gjort och hur de har påverkat en själv. 
Att man är mindre värd för att man gör ett ställningstagande och ett val, det är nog det som kanske gjort mest ont inom mig men som jag valt att inte erkänna för mig själv. 
 
Och då såg jag genast en "arvssynd" som jag bar vidare.
När min äldsta dotter flyttade tillbaka till Åland så tyckte jag hon var galen!! 
Vad skulle hon på den Ön att göra?? 
Där fanns det ju noll och ingenting.. vem vill ens bo där??
OBS: Hon har ett väldigt bra liv där.. precis som många andra som bor där...
Men arvet i mig gav henne det som jag själv mött.... usch!!
 
Och det är ju endast genom att öppna våra ögon som vi kan börja se vad det är vi bär på och varför. 
Precis som Alex Schulman gör i sin nya bok "Bränn alla mina brev" 
 
Om man inte stoppar "hatet" och "avskyn" för andras val så fastnar man i en grå sörja av klet och självförnedrning. 
I slutändan så tar man med sig sin egen sörja i graven och förpestar sina anhörigas möjligheter att gå i rena skor. 
 
Jag har sagt till mina döttrar nu i efterhand: Ni kan bo var som helst i världen så länge ni själva trivs! 
Att de inte ska låta sig påverkas av anhörigas "krav" om var de ska bo, hur de ska bo och med vem de ska bo. 
Utan att de ska segla ut på sina vingar och testa världens hörn, OM det är det de vill. 
 
För min del har nu 20 år gått i det landet jag valde att flytta till. 
Ser jag mig själv bo kvar i Sverige resten av mitt liv?
NOPE!!
Jag ser mig själv bo en sväng i Danmark där jag får lära mig danska och äta kagepind och vandra på stränderna...
Jag kan också se mig själv bo i Spanien, lapa värme och lyssna till havet som slår emot klipporna..
Jag kan se mig själv, återigen bo i Sverige men då inte i Sthlm utan uppåt i norr eller varför inte på Gotland med närheten till vattnet och charmen över Visby... 
Jag har iaf insett att livet är för kort för att stå och trampa i samma skor hela livet... 
 
Jag har aldrig trott på evig kärlek - Och jag tror heller inte på att bo på samma ställe hela sitt liv... 
 
Däremot tror jag på det min svärmor säger när hon säger: man måste se världen innan man dör! Vi kan inte bara sitta stilla här och vänta på döden... nu gör vi något!! 
Det ÄR mer min melodi!!! 
 
Jag lever äntligen med en man som är som mig själv. Vi trivs i varandras sällskap och är rätt prestigelösa. Vi älskar att hitta på saker tillsammans om det så är att laga en bit mat eller slänga oss på ett flyg till värmen - så länge vi har varandra. 
Vi tar inget förgivet, varken hos oss själv eller hos den andre. 
Vi är båda mycket väl medvetna om att livet kan förändras med ett knäpp i fingrarna och därför har vi valt att leva nu och här. 
Det betyder förstås inte att vi inte drömmer om en framtid i en solstol eller vid en rauk.... 
När barnen blir lite äldre har vi en plan för vår egen framtid.... 
Om den håller?
Ja, det vet vi först efteråt..... 
 
Så svaret på frågan jag fick: Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka till Åland?
Nja... vem vet.. om jag hade något eget.. där jag slapp vara någon jag inte är... Där jag fick lämna sängen obäddad... sitta med min tekopp utan att känna skuld...
Tja vem vet? 
Men en sak är säker... det skulle vara på mina villkor....
Med en trädgårdsgrind som skulle vara stängd!