Redskap för samtal

Hej världen!!
 
Såg ni på familjen Wahlgren igår?
Jag ÄLSKAR programmet.
Älskar hur mormor/mamma Christina är helt fantastisk och bjuder in till både ett och två goda skratt.
Igår höll hon tal på spanska men hade inte en aning om vad hon sa förutom att hon visste vad det stod... På grund av att talet var skrivet på svenska av henne och översatt till spanska av en god vän.
 
Pernilla och Biancas relation är både varm, fantastisk och en aning hetsig. 
Jag älskar hur de skrattar och gör galna saker tillsammans. 
Men igår fick jag en fundering..
Pernilla ville inte kännas vid Biancas känsla för utanförskap i familjen. 
Hon skulle sammankalla vänner som skulle berätta för Bianca HUR det hade varit när hon var liten????
 
Peter och jag tittade på varandra och skakade på hvuudet.
 
Det var just det där jag menade i förra inlägget... 
Att man inte blir trodd som barn även om man nu som Bianca har blivit vuxen.
 
"Så var det inte alls"
 
Tycker Biancas svar var väldigt realistiskt när hon säger: Ingen kan tala om för någon annan hur den känner och har känt..... 
 
Jag har en dotter som fått stå väldigt mycket utanför vår familj. 
Hon har ofta känt sig utanför..
Hon har också känt att två av hennes systrar alltid haft mig på sin sida...
 
Vi har pratat en del om det.
Innan såg jag inte det som hon såg och försökte få mig att förstå... jag lyssnade inte och jag kunde inte bemöta henne i hennes känslor.
Men idag vet jag att hon var mycket utanför och kände sig väldigt "ensam".
Det gör skitont i mig som mamma!!
Och hon har helt rätt i sina känslor.
 
MEN!!
 
Det var först efter mina år på Universitetet som jag fick samtalsredskap. 
Det var först då jag insåg att jag själv blivit väldigt "överkörd" i mitt eget liv...
 
Helt plötsligt insåg jag att världen MÅSTE vändas flera gånger innan man kan hitta ett svar.
 
Jag är uppvuxen i en familj som INTE pratade om saker.
"Det som varit det har varit och det pratar man inte om"
PUNKT!
 
Jag har flera trauman i mitt liv som jag aldrig hade bearbetat.
 
Det tog mig 2 år i terapi för att börja förstå och kunna nysta i ALLA trådarna i mitt liv.
PRATA
PRATA
PRATA
GRÅTA
PRATA
PRATA
GRÅTA
...
Ja ni förstår...
 
Jag är glad att jag läste psykologi på Universitetet. 
Jag är glad att jag helt plötsligt började förstå HUR ett samtal byggs upp och hur man håller i det.
Jag är glad att jag helt plötsligt började förstå.... en massa saker... 
 
Det blir lite, förstå mig rätt, Hallelujah-känsla, över det hela.
 
Kan tänka mig att det är som när vuxna får en diagnos.
De har känt sig missanpassade hela sitt liv och plötsligt får de veta att det INTE var dem det var fel på utan omgivningens oförmåga att förstå dem. 
 
Och äntligen förstod jag min dotters känsla.
Av utanförskap och känslan av att "mamma aldrig stod på min sida utan alltid på deras"...
 
Det försvarar INTE mitt föräldraskap!!
 
Men det gav mig en förståelse till varför jag själv agerat som jag gjort. 
Jag hade inte redskapen för att lyssna, förstås och hjälpa mina döttrar att se varandra och acceptera varandras olikheter. 
Jag såg också mig själv för första gången med helt nya ögon.
 
Idag är mina arbetsredskap: (bland annat)
Lyssna...
Lyssna..
Lyssna..
Återge det jag hört för att se om jag förstått rätt... 
Ge fler vinklar på en sak... 
 
Vända och vrida på ett ämne.
Hitta fem eller tio lösningar istället för en.
Perspektiv.... 
 
Det är klart att det är skillnad på att samtala inom familjen och i sin yrkesprofession.
 
Men redskapet för samtal är ändå det samma.
Lyssna, lyssna, lyssna... prata.... lyssna.. lyssna.. prata...
Sen faller det ibland för att det finns olika versioner och mottagningen inte är i samma linje..
Men som jag brukar säga till min dotter: 
Ja men du kan ju säga åt mig att jag är dum i huvudet och sen pratar vi om det 😁
Då brukar hon skratta och säga: Ja faktiskt.... 
Därför ÄR det underbart.. att ha samtalsredskap som profession 😇
 
Tyvärr har inte mina äldsta döttrar fått ta del av den jag är idag på samma sätt som mina två yngsta döttrar fått göra.
Och jag kan förstå att mina äldsta döttrar har svårt att se att deras mamma har förändrats.
I deras värld har vårt liv varit som det alltid varit... dysfunktionellt...
I mina två yngsta döttrars liv..har jag fortfarande en chans att visa dem att samtal är så mycket bättre än gap och skrik...
För livet är föränderligt.. varje dag... 
 
Inte som jag fick höra: Ewa, du har ju aldrig tyckt om skägg.... (en anhörig som var tvungen...)
 
HERRE GUD... 
 
När jag var barn var jag livrädd för män med skägg.. jag var livrädd för män överhuvudtaget... 
När jag var liten var det fester... jag var livrädd för fulla människor..
Jag var livrädd för mitt eget liv vissa stunder... 
Jag sov under sängen för att jag var rädd... 
 
Betyder det att jag behöver vara rädd för män med skägg idag... 40 år senare... 
Är jag rädd för män... nope..
Är jag rädd för fulla människor.. nope.. däremot för en del som är påverkade av droger.. men det handlar mest om att de är oberäknerliga... och kan få snetändningar...
Är jag rädd för mitt eget liv... Tja... jag önskar att jag gjort mitt liv aningen annorlunda.. Och gett mina 4 äldsta döttrar andra förutsättningar... gjort dem tryggare tillsammans.. byggt starkare broar.. Lite mer Gilmore Girls över dem!!
Sover jag under min säng... absolut inte... sover i en väldigt skön specialbeställd säng som är anpassad efter både mig och min SKÄGGIGE make.... 
 
Vad jag vill säga med det är: Man förändras... Man går vidare... man utveckals.. man lär så länge man lever... 
Om man väljer att ta till sig nya kunskaper och nya möjligheter.... 
 
Ha det gott! 
 
 
#1 - - Björnbärslejoninnan:

Hej. Gud som detta inlägg berör mig, så bra skrivit. Har precis bråkat med dotter om att hon tycker jag är orättvis i inläggen på insta och blogg mellan barnbarnen och barnens familjer. Själv tycker jag att jag är rättvis men såklart lovat att bättra mig. Man ser saker på så olika sätt, bearbetar det så olika, jag vill bättra mig och gå vidare, hon vill fortsätta prata (i mina ögon älta och älta). Vad är rätt och fel? Våra känslor kan vi inte styra och inte heller ens sätt att se på saker. Just nu kan vi inte heller fortsätta prata om det då minsta lilla uttryck eller nyans i mitt prat analyseras för fullt från dotterns sida (vilket hon behöver men jag behöver det inte. Det bästa jag kan åstadkomma just nu är att bättra mig i vad, när och hur jag lägger upp något....eller så trotsar jag och inte lägger upp något sånt på ett tag. Ps..Tack för en bra blogg. Kram <3

Svar: Hej Björnbärslejoninnan <3 Tack för dina fina och kloka ord. Att prata med varandra är inte lätt! Och är det dessutom infekterat blir det ännu svårare. Jag skickar en stor kram och ett ännu större lycka till <3
Diamantfamiljen