PTSD - en pusselbit

Godmorgon du arla morgon värld!
 
Häromdagen fikade jag med min vän Chris - Tidigare inlägg.
Vi pratade om det mesta mellan himlens höjder och jordens avgrund.
Chris är ursprungligen coach och har många redskap och tankar...
 
Jag nämnde att ett minne hade kommit till mig "bara så där" och att jag inte kunde förstå varför ett minne som det dök upp.
Fick frågan hur jag reagerade på lukt?
AHA... svarade jag, du tänker så...
 
Och igår blev det väldigt klart och tydligt!
 
Vi var till Arninge.
Kommer fram till en parkering och ser att en bil brunnit.
Kör förbi och alla undrade: Undrar vad som hänt med den?
Kommer fram till en restaurang som brunnit... och alla satt som fågelholkar och kom inte ens på att säga något... 
 
När vi sen steg ur bilen slog en frän stank av brandrök emot oss.
Spontant säger jag: Fy helvete, jag klarar INTE av den lukten...
Linnea säger: Jag kan tycka att brandrök luktar lite "gott"... 
Varpå jag säger: Nej men jag klarar inte av det efter branden, du vet, när jag var liten förlorade jag ju mitt föräldrahem i en brand. 
Ja, just det säger hon, men jag var ju inte med så jag kan inte "känna" det du känner...
Helt sant, säger jag och skrattar.... 
 
Vi handlade, betalade och gick ut....
När vi kommer ut ur affären, är det som att en hel vindpust sveps förbi min näsa.
Jag ryggar tillbaka och där och då, inser jag ytterligare EN sak. 
Ett minne till faller på plats. 
VARFÖR kommer de här minnena till mig NU???
Jag har uppenbarligen förträngt så mycket och så många saker i mitt liv.
 
Det är som att mitt livs mittenstreck nu tar fram gamla ouppklarade saker åt mig som jag ska passera.
 
Jag har ett liv före och efter branden.
Det kom vi fram till i min terapi. 
 
I natt har jag knappt sovit för det har varit KAOS i mitt huvud.
Jag har vaknat.
Somnat om.
Vaknat. 
Somnat om.
Hela tiden med en obehaglig känsla om mitt liv.
 
Sista gången jag vaknade, kände jag den igen.... smaken...
 
Och då kom jag på det...
Den är ju för FAN kopplad till branden...
Den där DJÄVLA branden!!! 
Den där DJÄVLA branden där INGEN vuxen såg att jag satt på trappan...tills min äldsta bror kom och skrek: Är det ingen som ser Ewa... tog upp mig och tog bort mig.... 
Och granntanten frågade om det var något jag ville ha ut ur huset.. och jag svarade min stora gula nalle.... 
 
Minnet som jag fick i morse.... Jag ligger i min nya vita säng.. och HATAR de fula gröna djävla tapeterna som jag har i mitt rum.
Jag älskade mattan som jag fått.
Den går i olika bruna nyanser och den är mjuk när man sätter fötterna på den.
Men jag HATAR tapeterna!!! 
Den är grön med små vita blommor som har en gul prick i mitten. 
Jag tycker att det är jordens fulaste tapeter!
INGEN hade frågat mig om jag ville ha dem...
 
Det var mina föräldrars vänner som ägde en affär med bland annat tapeter..... och de var världens gulligaste människor MEN jag ville inte ha den tapeten!! 
"Den var ju så fin och passade till en liten tjej"
 
Jag gjorde sönder den... tryckte sönder den i hörnen... det blev som ett litet "poff" för varje gång jag tryckte i hörnet... "Poff".... "Poff"... 
Det var en känsla av befrielse.... 
Tapetdjäveln.... 
 
Det handlade egentligen INTE om tapeten.
Utan att traumat var enormt för min del.
Jag sov inte för jag var LIVRÄDD att branden skulle börja igen, att jag skulle dö på natten.......... för att branden skulle döda oss.
Tapeten blev en möjlighet för mig att styra mitt liv.
Jag hatade den och kunde trycka sönder den i hörnen... Min ilska riktades mot tapeterna! 
De var ju något jag inte bett om.... Precis som med branden.. och min katt som dog på grund av den.... Murre... 
 
Jag fick en ny katt - En gammal tant som hade kattungar... Jag valde honom själv! 
 
Där, nyårsafton 1977 -1978 - 41 år sen.... fick jag min första PTSD.... Det förstod jag i natt. 
Minnet av smaken i munnen efter branden.
Den som jag inte kunnat sätta fingret på.... kom tillbaka till mig igår.. när jag passerade den nerbrunna restaurangen på några meters avstånd.
Chris som häromdagen frågade mig: Ewa, smaker och minnen hör ihop, kan du koppla det du beskriver??
 
Den gnisslande smaken i min mun - Är branden..... 
Den förbannade, helvetes DJÄVLA branden!! 
Den vi inte fick prata om.
Den som vi bara skulle bära med oss som ett tyst djävla trauma.
 
Minnesbilderna från den natten sitter som en smäck på min hornhinna!
Det hade väl varit på sin djävla plats att professionell hjälp hade lyft bort dem.... lite tidigare i mitt liv...
Jag har många pusselbitar i mitt livspussel... och de kan tydligen sättas på plats helt plötsligt... när man passerar en en totalt utbrunnen restaurang.. och vinden, stanken och strimman av aska trycker sig in i mitt undermedvetna och kräver att mitt minne plockar fram... den gnisslande smaken av brand i min mun.... för att jag ska kunna sätta ytterligare en bit på plats och komma vidare... 
 
Nästa gång jag åker till Åland, ska jag gå till tidningen och i arkivet ska jag leta mig fram till nyår 1977/78... jag vill söka svar, jag vill hitta bilder, jag vill veta VAD det står!! 
Dokumentation.... text... svar... 
Jag vill se om mitt minne kring branden kan få det att sluta smaka bränt i min mun... om det kan få det att sluta "knarra" i min mun... 
 
När jag står där i trappan från övervåningen... 8 år... och tittar bakom mig.. elden kommer ut... jag ropar på pappa... kommer ihåg skräcken i hans ögon när han kommer emot mig.. KAOS... Pappa som spinger ner i källaren efter en vattenslang... Mamma som ringer brandkåren... Deras vän som var där... jag vet inte vad han gör.... 
Nästa minne.. jag sitter på trappan utanför vårt hus... brankåren är där.. en man vars ansikte jag kommer ihåg skriker på pappa om vatten ur någon brunn... Pappa skriker tillbaka att den varit fast sen 1968.... Min bror som ligger på snön med sjukvårdspersonal över sig och en ambulans som står där.... Spåren i snön efter brandbilen... 
Skrik om att våra bilar måste flytta på sig innan de också tar eld... 
Min äldsta bror som skriker på att ingen ser mig... 
Grannen hämtar nallen..
En annan granne hämtar mig...
Vårt hus ser ut som en drake från grannens sovrumsfönster..... 
Mamma som kommer och frågar om jag vill sova hos grannen eller komma med till farmor... 
Jag valde farmor... livrädd... för vårt hus....
 
PTSD.... men då visste ingen vad det var... det fanns inte... och det som inte fanns... det pratade man inte om! 
 
Varför pratade man inte om sorgen med oss barn? 
Var vuxna verkligen så korkade på den tiden?
 
Jag kommer ihåg en gång när min farmor satt med min äldsta bror i hennes kök. Jag såg att han grät. Han hade en grå tröja på sig, en jättefin stickad tröja. Hon höll om honom. Jag kom in i köket. Jag ÄLSKADE min äldsta bror. 
Blev ledsen när jag såg att han var ledsen.
Frågade: Vad har hänt?
Farmor sa: Nej det är ingenting.....
DÄR... där hade hon, som själv genomgått ett liknande trauma kunnat sagt: Kom Ewa, vi pratar om branden.... 
Ja, jag förstod givetvis att det var den de pratade om... barn är inte dumma...
 
Vår familj blev aldrig mer den samma... hur vi än försökte.... 
 
Därför har jag ett liv före branden och ett efter branden....... 
Och nu vet jag alltså också äntligen... var smaken, gnisslet och känslan i min mun kommer från... Brandrök, aska och helvetet på jorden!! 
 
Det var helt plötsligt ännu en bit.... till livets pussel!! 
Hur många fler ska komma till mig??