Det är så logiskt....

Alla fattar utom du /eller jag... ...
 
Hej världen!
 
Ja, är det logiskt eller ologiskt?
Hur ska man veta vad som är rätt i olika sammanhang?
 
Om man själv är uppvuxen i en dysfunktionell familj, hur ska man då veta vad som är funktionellt?
Hur ska man veta, "hur" man älskar och "hur" man bemöter?
 
För en vecka sen började barnen prata om sånt de tyckte var jobbigt i deras liv. 
Peter och jag lyssnade.
 
Jag är tacksam för att Peter har många bra infallsvinklar att ge barnen när de har funderingar över livet som "vecka/vecka" barn. 
Han är verkligen som en stor snäll, trygg björnfamn som kan svara ur barnperspektiv men med vuxenperspektivet i bakgrunden. 
Han ser, hör och kan vinkla och vrida på svar kring att vara skillsmässobarn helt och hållet ur ett barns bild på hur det känns. 
 
Han kan ventilera hur det är att ha föräldrar som inte är sams. 
Han kan möta dem med hur han själv kände som barn och hur han hade velat ha det och hur det var.
Han kan och han tipsar dem om hur de själva kan tänka kring sina känslor.
Men framför allt... han har ALLTID deras bästa i fokus..
Och han tvekar inte att säga till mig om jag "tänker fel"... 
Då förklarar han även för mig hur det kan vara ur deras perspektiv.....
Och allt utan minsta gnutta hat.. mot varken sin mamma eller pappa.. 
 
Han är så logiskt och jag fattar ingenting!!
Ja, så kan jag verkligen känna ibland.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen... ALLA barn behöver en Peter i sitt liv! 
Lugnet, tydligheten, omsorgen och värmen.... 
 
Men man lär hela livet..... har jag hört... en del tar det till sig.. andra inte...
En del beslut är dåliga.
En del beslut är riktigt bra.
En del beslut önskar man att man tagit för längesen.
En del beslut borde aldrig blivit tagna.
En del beslut...... ja.... 
 
Jag brukar säga att världen svåraste yrke är att vara: Mamma... (eller pappa - men det vet jag inte något om eftersom jag inte är en och aldrig kan eller vill bli en ...) 
 
De pratar om skillsmässa på TV 4 idag. Där barnen är i fokus, precis som det ska vara. 
Men det händer något med människor som skiljer sig (oftast).
Och det verkar som om det sista som händer ÄR att barnen är i fokus.
Det verkar vara mest tjafs och bråk kring barnen och om barnen i stället för att se barnen. 
 
Vad är det som gör att det blir bråk och att man glömmer bort det käraste man har? BARNEN!!!!
Avundsjuka?
Svartsjuka?
Känslan av att inte räcka till?
Hat?
Känslokall? 
Icke fungerande ansvarskänsla? 
Egoism? 
Oförmåga?
 
Jag vet inte!
Jag har inte en aning... för det är inte logiskt... och jag har inte en aning... 
 
För min del har jag Peter att ventilera med.
Han har väldigt många kloka svar och kan stötta mig i mina tankar kring barnen. 
Ofta tycker vi lika men ibland tycker vi olika och då kan vi sätta oss ner och prata... han lyssnar.. han pratar.. jag lyssnar.. jag pratar.. 
Och ALLTID med barnen i fokus och som mittpunkt. 
 
Den förälder som valde att gå blir nästan per automatik den "onda" föräldern... den som gjorde kärnfamiljen trasig..
Sen att barnen varje dag blivit utsatta för bråk, skrik och gap... det har den lämnade föräldern glömt eller kanske inte ens varit medveten om..
Ja i alla fall verkar det så när man lyssnar till hur en del resonerar... 
 
Jag kommer ihåg när mina nästäldsta barns pappa och jag hade ett möte om våra barn. Jag hade fått tipset av socialen att ha med foton på barnen..
Så fort han avvek från ämnet "våra barn".. pekade jag bara på barnens bilder och sa: Det är det här vi ska prata om.. inte om oss.. utan om barnen..
Det funkade faktiskt riktigt bra... 
 
Men... men... men... men... men... herre jösses..
 
Nej vet ni vad, som jag brukar säga: De enda som blir lidande ÄR barnen vid en separation!! 
Bittra gamla surkukar har jag fått nog av i mitt liv...
Jag brukar säga till barnen: Vuxna får ta ansvar för sitt eget liv... 
 
U S C H!!!!!
 
Som de sa på TV4: Barn ska INTE trösta föräldrar!! Föräldrar ska trösta barn!! 
 
Älskar ordspråket som säger: Det krävs en by för att uppfostra ett barn.
 
 
Ordpråket, om det uppfylls, får barnet en hel resväska med olika sätt att hantera olika händelser. Den får fler strategier att ta till. Fler instrument eller verktyg. 
Den får möjlighet att tänka ur fler perspektiv.....
 
Lite som dikten: 
 
Ett Barn

Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts med tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm
lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig känna kärlek i världen.
 
 
 / vet inte vem som skrev dikten från början.. men den är riktigt bra.. och den är användbar!! 
Lite som när Astrid L sa att man skulle ge barnen kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv... AMEN!!
 
 
 Bilden är min... det vet jag iaf... tog den i höstas nere vid vattnet här hemma... 
 
 
0 kommentarer publicerat i Familjen
Taggar: Barn, Bonusfamiljen, Dikt, Familjen, Kärlek