Blandade känslor

Hej världen!!
 
Nu har jag haft ett par dagar där jag saknat Tyra och kommer på mig själv med att göra saker för henne...
Som att ha dörren till badrummet öppen så hon kan gå och dricka vatten..
Att titta mot soffan och hennes hörn för att se om hon ligger där..
Tänkte på att vi inte kan kunde vara borta så länge för då skulle hon bli ensam... 
Lyssnar efter hennes tassar när hon ska gå upp till övervåningen...
😪
Och idag kom brevet med informationen att urnan har kommit. 
Det vände sig i hela magen!
Och jag saknar ihjäl mig efter min bebis..
Jag vill ha henne här, krama henne, fluffa runt med händerna i pälsen runt halsen.. gosa med de lenaste öronen i världshistorien... lägga mig bredvid henne och andas henne..
Jag vill skrika: KOM TILLBAKA... för jag behöver dig... 
😥
Istället tittade jag på våra valpar från hösten 2016... tänkte på att jag ville behålla en av hanarna.. den finaste av dem alla.. och ångrar mig att jag inte stod på mig och hade honom kvar...
Då hade jag iaf haft en "miniaTyra" kvar... Nu har jag ingenting..
 
Det är verkligen blandade känslor.... För det hade iofs ändå inte varit vår Tyra.. Utan en "miniaTyra" i hanhundsformat.. 
Man får nog bara en rottweiler som Tyra en gång i livet.. 
Och som tur är har jag tusen bilder av henne.. som jag tittar extra mycket på när jag har mina "Tyra-jagsaknardigvansinnigtmycket" dagar.. 
Ska jag någonsin ha en rottis igen så blir det en från Serbien!! 
Har hittat en kennel där som jag lätt skulle köpa hund från... 
Men nu... blir det ingenting... ingenting... jag vill bara ha tillbaka vår Tyra.... 
 
Ja... jag vet att de här dagarna kommer och går.. Det är ju inte första hunden i mitt liv som jag varit tvungen att låta somna in... 
 
Usch ja!!
 
På tal om något annat.
Jag var iväg på ett möte ikväll..
Ni vet jag brinner ju rätt mycket för att hjälpa kvinnor som är utsatta. 
Våld i nära relation.
Våld i hemmet.
Våld mot kvinnor/tjejer.
Psykisk misshandel.
Fysisk misshandel.
Trakasserier. 
Och alla andra former av mäns våld mot kvinnor....
 
Ikväll blev det klart.
Jag kommer att börja engagera mig extra mycket i den frågan som berör så många kvinnor.
Att ge dem stöd.
Att lyssna.
Att ställa upp och finnas bredvid som en medsyster.
Att sitta i styrelsen. 
ÄNTLIGEN har jag kommit så långt i min egen bearbetning att jag är redo för att stötta andra. 
Det känns fantastiskt! 
 
Peter har stöttat mig och hejat på mig. 
Och han var väldigt stolt ikväll när jag kom hem från mötet och kunde berätta att jag nu kommer att sitta med i styrelsen. 
Det är spännande och jag känner att det blir en utmaning.
Kanske jag kan tillföra något från min egen bakgrund?! 
Jag är iaf glad att jag äntligen kände mig stark och trygg i frågan och tog mod till mig att tacka ja.
 
Jag kommer alltid att kämpa för att kvinnor ska lämna sina dåliga förhållanden.
Förhållanden där de blir utsatta av psykiskt eller fysiskt våld och övergrepp. 
Som jag brukar säga: Om jag så mycket som hjälper en kvinna, så har jag iaf hjälpt en = GULD!! 
 
Och till er kvinnor som behöver stöd vänd er till: 
 
 
 
 
Läs också: 
 
 
 
Det finns hjälp att få, ta den och lev ditt liv för du ÄR värdefull!! 
 
VÄRDEFULL!!
VÄRDEFULL!!
VÄRDEFULL!! 
 
Jag kan lova er en sak... det är inte lätt att gå... Men att gå var mitt livs bästa beslut!
Jag gav mina barn en mamma som valde livet 
LIVET!! 
Jag valde livet! 
För mina barn skull!
Jag ville att de skulle ha sin mamma kvar i livet...
Natten när jag låg vaken... och tänkte: Leva eller dö? 
Barnen = Jag tänker leva = Jag gick och valde livet för mina döttrar skull.
 
Kram
 
 
 
#1 - - Channa:

Vet inte om du vill höra av mej men vill bara säja att jag och min dotter Pia har samma känslor men det gäller vår häst Nunnu <3 som vi hamna avliva för 2,5 år sen då hon hade hovfeber. Vi hade chansen att betäcka henne med en underbart härlig hingst Kazanova ox men vågade inte för vi var rädda att nåt skulle gå fel och vi skulle mista henne i komplikationer med dräktigheten osv..... ångrar djupt och innerligt att vi inte betäckte för nu skulle vi antagligen ha haft en underbar miniNunnu men vad gör man :( men minnena finns och dom vårdar vi ömt ,gråter än i dag när saknaden och minnena blir för mycket . Må så väl och jag är så himla glad för att du hittat din själsfrände och att dina barn har det bra <3

Svar: Men OJ så glad jag blir att du skriver till mig just idag. Vet du.. jag satt och letade efter dig på instagram och hittade dig inte... sökte på även på dina barns efternamn.. och så "visar" du dig här <3 Herre gud så glad jag blev!! Men ja, det är förfärligt ledsamt att förlora sina älskade djur. Stor kram och tack för att du skrev!!!
Diamantfamiljen