Vad är normalt?

Hej världen!!
 
Stolt fru sitter här och diskuterar med sin studerande make.... 💞
 
Just nu för vi en dialog kring ordet "normal".
Att sätta ordet i ett sammanhang för att få en kontext.
 
Hur beskriver man något så komplext? 
 
Det som kan verka normalt i ett moment kan vara onormalt i ett annat moment. 
I Sverige äter vi med kniv och gaffel.
I Japan äter man med ätpinnar.
Vad är "normalt"?
 
Och det är väl precis så det är med "normalitet".
Det som den stora massan generellt gör är det som räknas som det normala.
Som att vi i Sverige äter med kniv och gaffel medan man i Japan äter med sina ätpinnar. 
OBS: Be gärna om kniv och gaffel i Japan 😉 
 
Vi pratar om ADHD och om "klassrumssituationer" och situationer på förskolan. Hur beräknar man vad det normala är i ett klassrum? 
Om ett barn har svårt att sitta still, har svårt att ta instruktioner i skolarbetet, har svårt att låta kompisarna jobba i lugn och ro - Då kan man säga att det inte hör till det normala... För i det "normala" i ett klassrum är att barn kan sitta stilla, de kan ta en instruktion och de kan låta sina vänner jobba i lugn och ro. 
 
Att kombinera ADHD och ordet normalt kan vara både känsloladdat och svårt. 
För ett barn med ADHD är normalt i den benämningen att det är ett barn. Punkt. 
Men med funktionsvariationen ADHD och kontra normalitet så blir det en annan vinkel på det hela.
Ett barn med ADHD har en dold funktionsnedsättning och barnet kan inte rå för att problematiken finns där och ställer till det  i sociala konstruktioner som exempelvis "att sitta stilla i ett klassrum enligt normerna för det normala". 
 
Jag har levt med ett barn med ADHD i 23 år. 
Ja, alltså hon hade det som nyfödd också.. bara det att hon då ännu inte var diagnostiserad.
Man får inte ADHD helt plötsligt en morgon när man vaknar... Just saying... 
Men hösten 1996 i vackra Helsingfors.. fick hon sin diagnos!
 
Då var vår "normala" vardag helt plötsligt en diagnos.
Jag var ensamstående med 4:a barn. 
Visste knappt om jag höll på att bli galen eller om jag hade ett barn som var galet?! 
Men i vår familj hade det onormala blivit normalt.
 
Ett praktexempel på hur det normala kontra det onormala visade sig för oss (mig och mina döttrar)...
När min dotter hade "endast" diagnosen ADHD.. (hon fick Autism, Ep och Mr senare)
Hon och hennes tvillingsyster var i ett lekrum på en båt. Den ena satte sig för att måla. Hon satt stilla så som den stora skaran barn gör, de "normala" barnen... Där satt hon, mitt lilla lugna barn och målade så fint... 
Syster virvelvind satt inte stilla... hon var UPPE.. hon var NERE.. hon rusade runt.. hon slet papper från sin syster.. hon rusade iväg... 
 
De var kopior av varandra - Ett lugnt och still barn / Ett ICKE lugnt och stilla barn.... 
Varpå en kvinna snäser åt mig att jag borde uppfostra mitt barn bättre och se till att hon inte rusade runt överallt... 
Varpå jag SNÄSER tillbaka och påpekar att hon - den ena av dem - har ADHD och vad vill hon att jag ska göra, tatuera in det i pannan på henne så att kärringar som "dig" kan förstå? 
Det syns INTE utanpå att min dotter har en funktionsnedsättning!! 
 
Och det kan vara en av de svåraste sakerna i vår värld där normalitet förväntas fungera av den stora skaran människor.
Att vi ska vara likadana... När det inte syns utanpå då förväntas personen "fungera normalt" enligt våra sociala koder. 
 
För det är just det som är det normala - de sociala koderna som vi förväntas fylla vår resväska med under vår uppväxt, vår egen personliga utveckling och vår förmåga att socialisera oss med andra människor. 
 
OBS vill bara påpeka att det här är mina tankar kring ett normaliseringsperspektiv!! 
Det finns säkerligen 100 tals andra tankar kring det perspektivet.. 
 
Hur skulle du beskriva ordet "normal"? 
Fundera för dig själv vad det ordet ger dig för känslor.. och hur använder du det ordet?
 
När jag var liten och där jag kommer från.. kan jag känna att det var OK för människor att vara sig själv utan att någon höjde på ögonbrynen. 
Min farmor t.ex. hon hade ett par personer som hjälpte till vid skördetid och innan också.. En kvinna som hade en märklig duk på huvudet.. jag kommer ihåg hennes röst.. den var väldigt speciell... Men hon var supersnäll och jag tyckte om att lyssna på henne när hon berättade något...
Sen fanns det en man också.. han cyklade alltid.. skrattade ofta.. och jag tyckte han var en rätt rolig "gubbe"... alla visste om vem han var.. och jag tror att alla tyckte om honom också.. han bodde med sin syster i ett hus i skogen... 
Och de här båda var nog rätt... "egna"....  
Vi såg inte dem som "onormala".. vi såg dem som.. kanske lite udda... men ändå en del av vårt samhälle... 
 
Och visst är det samhällets normer som gör det normala onomalt och vice versa... 
 
Men att besvara på frågan: Vad är normalt?
Ja, det kan man verkligen fråga sig!
 
Hur som helst har jag och maken ännu en gång fått ett nytt ämne att diskutera.. och vi ÄLSKAR det!!
Och en sak är säker... vi är definitivt inte helt normala... för vi skrattar högt, länge och väl.. och enligt Jonas Gardells bok "Till minne av en villkorslös kärlek"... Så var man förr i tiden galen om man skrattade högt... 
Så välkommen till vår, helt klart, onormala värld... för i vårt hus.. skrattas det HÖGT!! 😂
 
Nu ska den här "onormala och galna" människan säga: 
Over and out och good night!!