Våld i hemmet - Autism - Familj - En miljon

Hej världen!
 
Ni som känner mig sen "Tjejmorsan.se" tiden, vet att jag skrev om bland annat "våld i hemmet".
Skrev också om "Autism"...
Studier... barn... livet... recept... Gud vet vad...
 
Satt och funderade på det.
När jag skrev på Tjejmorsan.se var det enormt viktigt för mig att skriva om just "våld i hemmet". 
Jag behövde få ur mig allt skit jag varit med om och upplevt. 
Fick mycket respons i form av mail där kvinnor (men också män, fast de var få) berättade om sitt liv och tackade för att jag delade med mig och också om hur de funnit kraft att lämna dåliga förhållanden. 
 
Ett av mina mest lästa inlägg (som tyvärr inte finns kvar eftersom jag stängde ner Tjejmorsan.se) var: Så vet du att du lever i en osund relation. 
Det inlägget låg som topp 3 genom hela min tid på min blogg. 😱
Det i sig säger en hel del om hur mycket osunda relationer vi har i vårt land och i övriga länder. 
 
 
Visst är det skrämmande!
Det sägs att i just ditt bostadsområde blir det minst en kvinna misshandlad just nu.... 
Och barn som utsätts för våld.. ja, de löper en större risk att själv bli utsatta: Samverkan mot våld..
 
När jag levde med våld i hemmet... tog jag ett beslut.. Att leva eller dö.. Jag valde det första..
MEN, inte för min egen skull.. utan för mina döttrars skull..
Jag låg i sängen och tänkte: Om jag dör... vad händer då med mina barn? 
 
Är det lätt att lämna ett våldsamt förhållande?
NEJ!!
Till alla er som säger: Det är bara att gå.. 
Säger jag: NEJ!
För min del varade våldet i många långa år efter att jag valde att gå...
Först idag kan jag känna: Skit på dig! Jag bryr mig SÅ lite om den människan.. Han har inget inflytande alls på mig.. Han är dessutom förlåten... Eller om jag korrigerar det sista... Jag har förlåtit mig själv och genom det även förlåtit honom.
Jag känner absolut INGET som helst hat mot honom idag! 
Han är sen länge ett avslutat kapitell i mitt liv... och det är också det som gjort och gör att jag går vidare och mår bra...
Jag kan se honom och känna: INGENTING! 
 
Ibland tänker jag att det är just det som är det svåraste med att gå.
Det är olika stadier:
Rädsla och hat... 
Hat..
Rädsla..
Finna ro..
Känna acceptans..
Förlåta sig själv..
 
och många andra känslor.. Man måste få känna dem.
Ingen kan ta ifrån någon dessa steg av känslor som man går igenom.
Även de kvinnor (och män) som aldrig kan sluta hata för att de utsatts för våld i hemmet.. även de har rätt till sina känslor.. även om det i slutändan endast drabbar dem själv.. För personen som brukat våld.. Ja, den går vidare och hittar nya offer... 
 
Det finns en dikt: 
Gud,
ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, 
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden...
 
Jag tycker den är fin!
 
Den dikten fungerar i många olika områden av livets skeden. 
 
Som med autism t.ex.
Det tog länge innan jag orkade acceptera min dotters funktionsnedsättningar.
Men bloggen och stödet på Kris och Samtal hjälpte mig att hitta vägar och kanaler för att överleva sorgen som uppstod.
Jag skrev många inlägg och en del fick jag dessutom publicerade på en sida för föräldrar med barn till autism. 
Det värmde och det gjorde mig också starkare.
Helt plötsligt var jag inte ensam.
Det fanns fler med samma typ av sorg som den jag själv bar. 
Även här hörde en del (oftast mammor.. och en morfar) av sig och sa: Tack för att du berättar så öppenhjärtligt om dina känslor, tankar och erfarenheter..
Ibland grät jag när jag läste deras berättelser! 
För OJ vad ont det kan göra när jag ser en annan människas sår.... 
 
En del av mina texter handlade rent generellt om mina döttrar... Att få vara mamma till 6 döttrar är (FAN INTE) lätt.. 
Jag vet inte hur jag hade gjort om jag lyckats få den där sonen... Har hört "skräckhistorier" om hur de kissar rakt ut 😜
Peter och jag skulle haft en bebis, en Hugo.. men den förlorade vi.. och jag kan inte skriva om det ännu.. det gör för ont!!
Jag hintar om det.. endast ett fåtal nära personer vet om det... Och som min dotter sa: Det hade varit mysigt mamma... 
Och ja, det tycker förstås vi också... fastän skrämmande också... 
 
Men... när jag stängde ner Tjejmorsan.. då hade jag liksom bestämt mig för att inte längre skriva om Våld i hemmet... Det var lite skrämmande, att stänga ner något jag skrev om, ett samhällsviktigt ämne, ett ämne som aldrig slutar upphöra, ett ämne som drabbar 10000 tals kvinnor (och en del män) varje år.. 
Varje år dödas minst 20 kvinnor (ja det har ökat från 17) i nära relationer... Det är nästan två kvinnor i månaden som dödas... Fattar ni hur sjukt det är?? 
Och de tiotusentals kvinnorna.. det är era grannar, din egen mamma, dina systrar, din moster, din faster, din farmor, din mormor, din svärmor, din bästa vän... DIN DOTTER..... Det ÄR en som finns nära dig...
Slå ut 10000 på 52 veckor.. eller 365 dagar... Gör det.... 
Våld i hemmet är inte "bara" en blåtira, ett blåmärke.. det är psykiskt våld, det är våldtäkt i hemmet, det är sexuella trakaserier, det är så mycket mer... 
 
 
 
Jag använde mig av en  # när jag gjorde inlägg... #vågavägravaratyst 
Den tycker jag att alla ska använda..
För vi kan inte vara tysta!
Våldet finns där... det upphör aldrig... 
 
Och egentligen undrar jag: Kan jag verkligen sluta skriva om något som ligger mig så varmt om hjärtat?
För då bryter jag ju inte tystnaden? 
Jag vill ju finnas där för andra kvinnor... stötta dem och säga till dem: Det finns ett annat liv, det är inte lätt men vi är många som gjort det, vi är många som gått... Om inte för annat, så för ditt/dina barn(s) skull... 
Jag tog det beslutet en natt för många år sen... Inte för min egen skull.. men för barnens..
Det är så längesen... på det ljuva -90 talet... När livet var som allra mest skimmrande... 
Och ingen kunde förstå.. för han var ju så trevlig.... Inte kunde väl han... 
 
Ja, han var trevlig och vi hade jätteroligt.. och vi fick 3 fantastiska barn... Och min äldsta dotter fick sitt liv totalt förstört... och mina andra tre barn.. fick åka på samma karusell... Och jag blundade så hårt, försvarade totalt.. med livet som insatts... De dagar vi inte hade lika roligt... 
Det fanns ingen kvinnojour då... 
Det fanns ingen som stöttade mig förutom en människa som stod mig nära.. Och som jag brukar säga.. HAN, kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta... Han som tog mig därifrån... En sen kväll i september... På Åland... 1995... Jag ÄR honom evigt tacksam!! 
Han var också den som 1996 höll mig i handen.. i resan mot min dotters diagnos... Vi var de bästa av de bästa vänner!! 
 
En vän kan vara det man behöver.. när man kommit underfund med att man vill lämna "våld i hemmet"... Va den vännen!
Våga vara den vännen! 
Se igenom alla dörrar som öppnas och stängs... Våga fråga.. våga vara lite påträngande... Våga ställ frågan rakt ut.. Du kommer INTE att få ett direkt erkännande!! 
Men om du nu råkar få det.. greppa det.. stå med båda fötterna HÄR och NU... ta tag i handen.. 
Handen kommer att vackla...Men det är då du är som viktigast.. för även om den går tillbaka ett steg.. så behöver du vara där när den går framåt två, tre och fyra steg... 
Vinsten blir den dagen... när personen kliver över helt och hållet!! 
 
Ja, kanske är det ändå så, att jag skriver någon gång nu och då.. Om våld i hemmet... Att vara medberoende.. Att utsätta sina barn för detta som även riskerar dem att hamna i samma sak..
Var jag en klassisk kvinna som blir misshandlad? 
Vem vet?
För misshandel finns i ALLA samhällsklasser... den gör ingen skillnad på fattig eller rik... Den urskiljer inte på någon.. Den drar ALLA över samma kam...
 
När jag skriver kommer det att ligga i en kategori som heter: VIKTIGT...
Just av den anledningen att det är, viktigt...
För alla.. 
 
UNIZON - Gör skillnad!!! 
Gör det du också!! 
För ingen ska behöva vara med om våld som är fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt.
Ställ din fråga, stå kvar och ta emot... 
 
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Diamanternas tankar, VIKTIGT;
Taggar: Autism, Finns för varandra, Hemmet, Höst, Kärlek, Livet, Skriva, Skriver, Studier, Tyst, VIKTIGT, Vägra, Vågavägravaratyst, Våld, Våld i hemmet