Hur "bråkar" ni?

Godmorgon du strålande värld!!
 
Titta ut och njut! 
Solen skiner, luften är ljuvlig och löven börjar bli vackra - And all you need is love!!
(OBS: jag är inte alls så käck egentligen..)
 
Love - Kärlek - Kaerlighed - rakkaus - och många andra språk.... 
 
Är det lätt att älska en annan människa?
Det har vi pratat om förut och svaret är: JA/NEJ = Njae... 
 
Jag är ju en sån där som absolut aldrig trott på evig kärlek. 
Tills jag träffade Peter.. och inser: Är det så här det ska vara? 
Honom vill jag leva resten av mitt liv med..
Alltså jag älskar honom så oändligt mycket.. 
 
Skulle något hända honom.. och han skulle försvinna från mig.. Då skulle jag gå sönder totalt. 
För första gången i mitt liv känner jag att jag vill leva med en annan människa hela mitt liv och vips så tror jag på evig kärlek. 
Är det inte märkligt? 
Skulle det behöva ta halva mitt liv för att hitta den personen? 
(bättre sent än aldrig säger en del.... jag hade hellre haft det tidigare och fått må bra större delen av mitt liv..) 
 
Men finns det "felfria" förhållanden? 
Förhållanden där man aldrig bråkar? 
 
Jag läste om ett par som inte fick adoptera för att de aldrig bråkade?????
I min värld skulle det väl vara det mest ultimata i världen och jag hade skickat på dem ett helt gäng ungar..
Tur jag inte blev socionom!! 
 
Jag brukar skriva om att Peter och jag inte bråkar.
Det gör vi inte heller..
Beroende på vem av oss du frågar..😇 
 
Nej, jag tror ingen av oss skulle säga att vi "bråkar".
Men däremot för vi diskussion och argumentation om oss som par i vårt förhållande.
Det är intressant!!
 
Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv de här två åren vi levt med varandra 😁
 
Vad jag har lärt mig?
Ja... 
Det kan man fan undra...
Men.. Peter märkte ganska snabbt att jag blir "tyst"... 
Jag väljer liksom att inte säga något när det är något..
Jag väljer att vara tyst.. 
 
Han i sin tur klarar INTE av tystnad.. och har "pressat" mig till att säga vad det är..
Oavsett om jag bara varit trött eller om det faktiskt är något.. så har jag blivit tyst..
 
Började fundera på det.
Hur blev det så? 
 
Ja, sociala koder!
Vi är alla stöpta i våra egna relationer.
När jag tittar tillbaka på mitt eget liv.. där jag levt med två föräldrar som aldrig har bråkat???
Men där de heller aldrig har pratat med varandra (min upplevelse) om jobbiga saker... 
Så hur fan ska jag veta HUR jag ska "bråka" när det är något? 
 
Och kanske är det därför jag älskar Peter så enormt mycket?
För att han får mig att prata..
OBS: vi skriker ALDRIG i vårt hem... En av våra grundregler som vi bestämde!!!
Och kanske är det därför jag älskar honom ÄNNU mer??
Just för att han är lugnet själv och ALDRIG någonsin höjer rösten...
 
Men hur "bråkar" vi då?
Vi smäller inte i dörrar..
Vi höjer inte rösten..
Vi vänder inte varandra ryggen..
Hur gör vi då??
 
Ja, vi använder oss av (förlegade gamla dumma) koder som vi själva är uppvuxna med..
INTE SÅ BRA!! 
Därför har vi istället listat ut hur vi ville ha det med varandra i vårt förhållande..
Det var våra grundvärderingar från tidigare förhållanden som satte ribban... På hur vi INTE ville ha det!! 
Vi gjorde helt enkelt våra egna regler för vårt eget förhållande...
 
Tråkigt att prata om kanske när man är "nykär"... men herre gud vad viktigt det har varit inser vi nu! 
Folk säger: Ta allt tråkigt i början när ni älskar varandra... 
Men hur många gör det?
Upp  med handen!!
Hur många av er gick igenom värderingar, önskemål och fakta.. när ni var sprakande kära??
Inte jättemånga va? 
 
Men skulle det också ha behövt ta halva mitt liv (ja jag hoppas jag (och även Peter) har många år kvar.. tillsammans med kärleken i mitt (vårt) liv) innan jag förstod att man kan sätta upp "spelregler" för hur kärleken ska fungera? 
"Alla behöver jobba på kärleken till varandra"... Sa någon högtravande människa..
Vår fantastiska präst sa vid vårt vigselsamtal: Men det är ju "det" som visat att ni har levt och lever.. nu får ni fortsätta vårda varandra och jobba på att få livet att fungera... Ni har ett stort jobb framför er.. ni kommer att lyckas!! 😍 (kommer inte ihåg ordagrant.. men rätt nära är det)
 
Peter har levt ett liv där han (enligt mig) utnyttjats.. rätt rejält.. den ena skabbigare än den andra.. 
Jag har levt ett liv där jag accepterat att bli nedvärderad.. den ena värre än den andra..
 
Peters "krav" jag accepterar inte att du...... 
Ewas "krav" jag accepterar inte att du..... 
 
Kan man göra så i ett förhållande? 
Ja det är klart man kan.. lika klart som ett äktenskapsförord eller en annan överenskommelse.. 
Vill man göra så i början av ett förhållande?
Ganska enkel matematik... Om den ena har "krav" / "önskemål" som den andra känner redan från start att den inte kan uppfylla, inte vill uppfylla..
Då skulle jag rekommendera den som frågar om dem.. att välja en annan väg att gå... 
 
Jag har då gjort tillräckligt med "våldtäkter" på mig själv för att veta vad jag vill och INTE vill.... 
Och Peter känner likadant. 
Han har är väldigt tydlig med vad han inte vill vara med om igen..
 
Och för oss har det nog underlättat en hel del i att vi faktiskt inte vill... eller ens behöver "bråka".. Vi vet var den andre står, vi vet vad den andre har svårt för, vi vet hur den andre inte vill alternativt vill bli.. bemött.. Vi har svårigheter som vi möter... tillsammans.. även om jag ibland känner för att "fräsa" ifrån och säga: Nu fan räcker det.. 
Vi är varandras motsatser...
Både på gott och ont..
 
Jag får ofta tänka efter ett par steg..
Peter har just börjat lära sig att sätta ner foten.. 
Men det häftigaste av allt är... Vi är ok med varandras olikheter.. för vi vet om dem och vi accepterar dem och vi behandlar dem väl..
För det var det vi kom överrens om och det är det vi vill vara rädda om.. 
 
I och med det här slipper våra barn höra föräldrar som slår i dörrarna,skriker eller är tysta, försvinner ut ur huset utan att tala om vart, går tyst en vecka för att det inte passade... ingen vuxen utövar våld mot den andra.. 
De ser istället två vuxna som resonerar kring en händelse eller en fråga som uppkommit...
 
Mina barn är "skadade" från tidigare förhållande och har väldigt låg toleransnivå för "våld i hemmet"... Speciellt min dotter med funktionsnedsättning.. Hon klarar inte av minsta lilla nivå av "märkligt beteende" hos vuxna..
Och hon är definitivt min mätsticka på att jag ÄNTLIGEN lever i ett sunt förhållande... 
Jag kan inte få bättre betyg än så! 
 
Så visst går det att få ett fungerande äktenskap/förhållande... men då måste båda parterna redan från start veta hur man vill ha det, vad man ska göra och hur man ska gå tillväga... 
Är det lätt?
Nej!
Kräver det mycket från båda?
JA!
 
Men idag vet jag... att mannen jag vill leva resten av mitt liv med.. det är dig Peter! 
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Ewa och Peter
Taggar: Bråk, Bråkar, Ewa och Peter, Höst, Kärlek, Livet, Ni två, Resa, Tid tillsammans, Vi, Vi två, Vilka