25 år i Norrland

Hej världen!!
 
Idag är det 25 års sedan mitt liv förändrades utan att jag då visste om det. 
Min dotter föddes och det enda jag visste var att det var en flicka.
Omställningen kom några veckor efter att jag kom hem från BB och den här lilla tösen ALDRIG var nöjd.
Hon avskydde att vi höll henne. Hon ville inte äta. Hon var aldrig nöjd.
 
Jag skulle få 25 år (och många fler hoppas jag) av kunskap och lärdom. 
En evig skola med kunskap som man inte kan läsa sig till. 
Ett liv med Autism - ADHD - EP - MR. 
Ett liv som mamma till ett barn med diagnoser. 
Och vilken resa det har varit och är. WOW!
 
Hon lär mig SÅ mycket saker varje dag. 
Ibland är jag trött så jag bara vill gråta.
Ibland skrattar jag så jag gråter.
Ibland är vi allvarliga tillsammans.
Ibland säger hon: du är INTE klok mamma.
Ibland säger jag: Du är inte klok N. 
Ibland säger hon: Du behöver en kram mamma.
Ibland säger jag: får jag ge dig en kram N.
 
Och idag fyllde hon 25 år och vaknade på ett sprudlande humör där hon ville vara mest av allt, i Stöde. 
 
 
Varje gång vi är där uppe säger hon: Här vill jag bo, det är lugnt och skönt här. 
Vi, både Peter och jag håller med henne.
 
Att få vara ute i naturen är magiskt. 
Det är vackert så det gör "ont" i själen.
Luften är klarare, bättre och nyttigare. 
Människorna är trevligare.
Maten är godare. 
Det är så galet vackert där uppe!
 
Jag förstår att hon vill vara där. 
Inget som stressar henne...
 
Och motvilligt måste jag erkänna att det gör aningen ont i mig när vi ser "vårt" hus som vi nu skulle bott i och fixat i ordning... 
Men det kommer fler.. och när "drömhuset" kommer.. oavsett var det än må vara i världen... Då är det väl rätt? 
 
Vår kyrka visade sig från sin bästa sida.. både på kväll och dag... Så fint!
  
Jag ÄLSKAR den!! 
 
Hon har haft fina födelsedagsdagar... 
Plockat äpplen med Å, handlad julmust med P och oss... Varit i Birsta, varit på Sveriges mittpunkt, ätit supergoda middagar med våra vänner.. Myst med Mimmi Mops och Issi.. 
  
 
Fullt fokus på några mysiga dagar i vårt älskade Stöde. 
 
Tänk att 25 år går så fort?
Vem kunde veta det för 25 år sen? 
Vem kunde ana att jag 25 år senare visste så mycket om NPF? 
Vem kunde ana att ens barn var en kunskapsmästare som skulle lära mig så mycket? 
Tänk vilken resa, vilka år.... 
Och som Peter skojade och sa till henne idag: Nu är du en kvarts hundring 😍
 
Jag är tacksam för att hon äntligen i sitt 25 åriga liv har fått lugn och ro och att hon mår bättre än någonsin.
 
Men nu väntar äppelpaj och vaniljsås. Gjord på äpplena hon plockade tillsammans med Å.
Och om inte jag serverar det snart kommer hon att äta upp den direkt från formen..
Så..
Tack och hej - på återseende!!
 
Ha det gott!
Heppåre!