"Jag tänker inte lyda dig"!!!

Hej världen!!
 
Jag är en tänkare.
Och jag funderar rätt mycket!
Jag tycker om att ställa motfrågor. 
Jag tycker om att väcka tanken. 
Jag tycker om att jobba med ungdomar som inte alltid tänker, lyssnar och gör som de vuxna säger. 
 
Usch, säger en del.
Spännande, säger en del. 
Utmanande, säger jag. 
 
Varför är jag så nyfiken på det här? 
Ja, jag har olika teorier om det.
Dels kanske för att jag själv inte fick min föräldraroll att fungera för ett av mina barn. 
Hur jag än gjorde blev allt "fel" och jag analyserade en hel del i de här som blev fel. 
Jag ÄLSKADE mitt barn men nådde inte hela vägen fram.
 
Brast jag i min föräldraroll?
Ja, skulle nog en del säga! Och en del sa det till och med... De borde kanske analysera sin egen föräldraroll... 
Jag själv säger, både ja och nej. 
 
Idag hade jag gjort MÅNGA saker annorlunda!
 
Jag hade t.ex. frågat skolan fler relevanta saker.
- Hur agerar ni när mitt barn gör si och så? 
- Vilken kommunikation använder ni er av?
- Vilka strategier har ni? 
 
Jag hade ställt mig själv samma frågor!
- Hur agerar jag när mitt barn gör si och så?
- Vilken kommunikation använder jag mig av?
- Vilken/vilka strategier har jag själv i mitt bemötande? 
 
Alla de dagar jag fick samtal från skolan: Ditt barn ÄR hopplöst, ditt barn har gjort si.. ditt barn gjorde så... ditt barn.. ditt barn.. ditt barn.... 
Om jag fick ont i magen?
Gissa?
MEN... Hur tror ni att mitt barn mådde då? 
 
Varje gång jag kom upp till skolan... så kände jag en enorm kärlek till mitt barn. Ja det hoppas jag att varje förälder känner oavsett vad barnet gjort, gör eller agerar... 
Men när jag såg mitt barn, sitta där i soffan i något hörn... så välde det över mig.. en enorm kärlek.. och mitt inre ville bara skrika: Hon vill inte vara här och varför vill hon inte det.. jo för att ni vuxna är dumma i huvudet och agerar HELT fel..... 
 
Men det gjorde jag inte!
Utan jag satte mig bredvid henne, kramade henne.. om jag fick... och sa: Jag älskar dig! Vad har hänt? 
Ofta kom någon lärare farande och sa: HON har gjort det... och det.. och det.. och det... 
JAHA??
Vad gjorde hon bra då?? Innan allt det här hände?? 
 
Vart vill jag komma med det här? 
Att alla vuxna är dumma i huvudet?
Att barn ska få göra som de vill utan ansvar? 
 
Givetvis inte!
 
Men är det något jag har lärt mig genom åren.. både som förälder och inom skolans värld... Så är det: 
 
S A M S P E L!! 
 
Se skillnad på SAK och TING!
 
AVLEDNING!!
 
Det finns människor som har fingertoppskänsla och sen finns det människor som inte har fingertoppskänsla. 
 
En del ryter på med att "barn ska lyda och göra som VI säger"
Vi, det är de vuxna då alltså...
För om man är vuxen, ja då har man per automatik en "rätt att tycka, säga och handla" som man gör. 
AMEN! 
Eller...
FUCK YOU...
 
Ja, det sista är nog det som barnet, tonåringen (och jag) säger!! 
 
För jag är nämligen väldigt nyfiken på en sak... Hur kan en vuxen människa tro att ett barn ska göra som man säger.. och inte som man själv gör? 
När har DEN någonsin funkat??
 
Jag kommer ihåg själv när min pappa påstod sig ha rätt och att det var honom jag skulle lyssna på... punkt!
Jaha, gubbdjävel, tänkte jag.. det både kan och ska du endast DRÖMMA om... Ålder.. ja.. någon gång mellan 13 år till 15/16 år... och fortfarande till viss del även om jag blivit bättre... 
 
Kan man inte ge ett argument, ett val och en följdfråga.. blir det väldigt lite lyssnande!! 
Och definitivt väldigt lite: OK, jag hör vad du säger och gör så.... 
 
Om någon säger till mig: Lyssna på mig en stund... för jag har något viktigt att säga, erbjuda, lära ut.. o.s.v... då blir jag ju lite nyfiken.. och undrar vad det kan vara..
Jag får ett erbjudande om att något kan vara intressant... 
 
Ja det är en generalisering förstås.
 
Jag brukar säga att någonstans efter 25 års åldern, då glömmer man HUR det är att vara barn.. vad barn tycker om.. hur barn lyssnar.. hur man fångar barns intresse... hur man avleder barn... OCH hur barn vill bli bemötta och hur man bemöter dem. 
 
Helt plötsligt ÄR man vuxen själv och då tycks det som om man skiter fullständigt i barn, de ska bara lyssna och göra som de blir tillsagda. PUNKT! 
Då undrar jag: Funkade det på dig själv? Ja.. lyssna och göra som du blev tillsagd, alltså? 
 
Försök att gå tillbaka till din barndom i tanken, kom på en händelse som gav dig en knut i magen, kanske en tår i ögonvrån och en olustig känsla...
Vad var det som hände? 
Hur agerade du? 
 
Jag själv kan iaf säga: Jag hoppade ut genom badrumsfönstret... och drog hemifrån som en avlöning... bort från allt... 
Var det ett bra beslut? 
Absolut INTE... 
Konsekvensen av det hela.. ja.. jag vaknade upp på sjukhuset med min pappa som stod bredvid sjukhussängen ÄNNU argare än tidigare.. och sägandes: Jaha, du fick ju inte gå ut... du kunde ha DÖTT... 
Brevid stod min bror... ännu argare och frågade: Vem körde?? 
Jag litade mer på min bror än min pappa i det här läget... För han ställde iaf en fråga... 
 
Händelsen: Jag hade utegångsförbud för någon skitsak... Jag drog iväg med ett par kompisar.. en av dem körde i full.. bilen voltade.. högt upp i ett träd.. vi alla överlevde.. tack och lov..
Koncekvens: Vi pratade ALDRIG mer om den händelsen i mitt hem! 
Jag: Äsch det spelade ingen roll.. för koncekvensen var som vanligt.. tystnad... Men jag fick iaf aldrig mer utegångsförbud... 
 
Jag har gjort många fel som förälder! 
Men jag vet om det och jag erkänner det... 
Jag kan också prata om det... 
Min dotter och jag har idag en fantastisk relation...
Kanske för att jag ändå försökte... Ställde frågan.. vad är det som hänt? Hennes version var VIKTIGARE än läraren som tuggade fradga (nja, det var en överdrift).. och hoppade samtidigt som "hon har gjort si och så.."
Kanske för att min dotters version var den jag i det läget trodde mer på... än en vuxen som ändå var så arg för att det "där" hade hänt...
För att en vuxen hade valt att se ALLA fel som gjorts.. men inget av det som var bra.. lyftes fram... 
 
Men varför "ska jag lyda dig"... om du inte på ett sakligt sätt kan förklara ORSAKEN till att jag bör göra det? 
Om du kommer till en arbetsplats... och inte får en arbetsbeskrivning...Hur utför du då jobbet? 
OM du blir utskälld av din chef.. men inte har en aning om vad du gjort för fel...Hur känns det då? 
Om du är den som ALDRIG får vara med på gruppaktiviteter... hur agerar du då?
OM du är den som ska sitta med ryggen mot alla dina kollegor och aldrig kan se vad de gör bakom din rygg... Hur känns det i magen då? 
Om du går förbi en klunga kollegor som jobbat längre än du på arbetsplatsen, och de inte hälsar eller säger något åt dig... HUR känns det hos dig då? 
 
Gör om alla de här frågorna så de passar ett barnperspektiv! 
Sätt in dem i skolmiljö... och fundera över dem... 
 
Jag säger INTE att det är lätt att vara i närheten eller omkring barn och ungdomar..
Men ett samspel med dem, ett intresse för dem och deras miljö... Att lyfta fram alternativ.. att finnas där även om det stormar... lyssna.. vara nyfiken.. Det är lite av en förutsättning... för att få det jag skrev: Samspel... 
Prova att fråga: Hur har du det idag? 
Se det positiva...
ALLA barn har något de gör bra... 
Hitta glimten i deras ögon och låt den glimma!
Det är INTE ett jobb som går på en dag eller en vecka... det måste få ta tid..
 
Har du tappat förtroendet för någon... hur ska du då få tillbaka? 
 
En gång jobbade jag med en helt fantastisk ung person som sa: Ewa, det spelar ingen roll vad jag gör, jag får ju ändå bara skulden för allt även om jag inte är där... 
 
Vi pratade massor, skaffade strategier...och jag litade på honom!! 
Men vad hjälper det.. om inte alla går åt samma håll?? 
För att vända en spiral så den blir positiv... behöver alla gå åt samma håll... Tänka positivt, agera positivt och utföra saker i positiv anda... 
Och INTE ropa efter två dagar: Det här går inte... 
Öh, byggdes Rom på en vecka??
 
Astrid Lindgren sa: 
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv
 
Min farmor körde med samma metod.. och jag kan lova att den funkar... Men hon var också intresserad av vad jag gjorde, hur jag gjorde det.. och vad jag själv ville göra.... 
Vi kunde sitta i hennes kök och prata om allt.. vi kunde också bara vila tysta med ett glas saft och en kopp kaffe.. 
Det var där jag pratade... för hon lyssnade.. och hon var fram för allt: NÄRVARANDE!! 
 
Därför tror jag på: Samspel, närvaro och kärlek! 
Genuint intresse, sunt förnuft och trygghet.... 
 
För om vi ger våra barn och ungdomar det.... då kommer garanterat "folkvettet av sig själv"!
 
Heppåre!!
 
 
0 kommentarer publicerat i Diamanternas tankar
Taggar: Barn, Barnperspektiv, Höst, Intresse, Intresserad, Krock, Lyd, Lyda, Lyssna, Omtänksamhet, Perspektiv, Samspel, Skolan, Tid tillsammans, Vuxenperspektiv, Vuxna