Hon valde livet

Hej världen!
 
Jag är fylld av tacksamhet. 
Har varit i skogen idag igen. (var där igår också)
En station fylld av energi, bara att fylla på helt gratis.
Plockade lite kantareller även idag.
Tyra hoppade, skuttade och bar på pinnar (stora träd).
Ikväll är kvällen som vi väntat på.
En kväll som kommer att riva upp knappt läkta sår.
En kväll som vi som var med vet allt om och alla ni andra inte vet något om.
En kväll som påminner mig om att jag kunde förlorat mitt barn för ett år sen. 
Det vänder sig i magen och vrider om hjärtat. 
 
Ikväll kommer min dotter att vara med på TV.
Ett program som inte visar sanningen utan som förmodligen kommer att visa en annan bild än den vi vet om.
MEN!!
Jag är stolt över att hon är med.
Jag är stolt över att hon vågade fråga om hjälp.
Jag är stolt över att hon är hon och att hon är min och att hon är kvar i livet! 
 
I morgon kommer jag att skriva om programmet efter att jag sett det.
Jag har ont i magen för min dotters skull!
För att elaka tungor är värren än elden själv. 
Men ni vet ingenting... Ni kan bara utgå från det ni själva tror och antar... och det är fel!! 
Det kan jag redan nu säga...
 
 
Jag ÄR så tacksam för att jag har henne kvar hos mig.
Varje dag jag läser, hör eller får berättat för mig om en person som valt att inte stanna kvar hos sina anhöriga... så knyter det sig i magen på mig! 
Jag lider fruktansvärt mycket med dem! 
Jag gråter fortfarande ibland när jag tänker på hösten 2017. 
Såren från höstens kaos är alldeles för svåra att läka. 
 
Skräcken att få ett SMS där det står: Du är världens bästa mamma och du har alltid gjort allt för mig, tack för allt... 
Och veta att den tanken hon tänker är att inte längre vara en del av oss andra.
Jag tackar fortfarande hennes (nu) exman för att han hjälpte mig med vetskapen om att hon förmodligen skulle bli jättearg på mig för att jag "la mig i"... 
 
Jag krälade på golvet i köket i sån total sorg av tanken på att jag kanske skulle förlora mitt barn. 
Peter stod vid min sida starkare än någon annan i mitt liv någonsin gjort. 
Han vek inte en millimeter i vårt hopp om att få henne att välja "vår sida - livet".
En god vän till mig bad böner för att hon skulle välja livet. 
Just i den stunden tog jag ALLAs hjälp jag kunde få.
 
Jag ÄLSKAR att hon valde livet! 
Jag ÄLSKAR att jag fått möjligheten att kunna ringa henne när jag vill och höra hennes röst! 
Jag tar INGET förgivet!! 
 
Jag önskar ingen att vara med om det vi varit (och är) med om.
Jag lider med alla som drabbas av detta helvete på jorden - att förlora en anhörig genom suicid... ett ord som är så svårt att ta in..
 
MEN!
Jag är inte rädd att prata om suicid - men jag är livrädd att förlora min dotter genom det! 
Det är en skräck som ger mig en handlingsförlamning just här och nu.
 
Det är lätt att säga: Det händer aldrig mig!
och skaka av sig det faktum att: 
ca 3-5 personer dör i Sverige varje dag. 
Det är 1500 personer varje år som väljer självmord som utgång för att livet är för tungt...
Och det är ännu fler som gör ett försök... det är ca 15000 varje år... 
 
Mina barn har ALLTID varit mitt allt.
I vått och torrt har jag ställt upp för dem utan att blinka.
Jag har sällan krävt mycket tillbaka.
Men jag "krävde" att min dotter skulle välja livet.
Jag bönade, hotade och önskade att hon skulle välja det. 
Att hon skulle välja det för sin egen skull för att hon är något av det värdefullaste jag har.
 
Tack livet för att vi fick ha henne kvar hos oss!
Och tack älskade Peter för allt ditt stöd.
Och tack älskade dotter för att du är stark och modig!
 
LIVET!!!