Dysfunktionell

Hej du gråa men uppklarnande värld!
 
Välkommen tillbaka solen, jag ser hellre dig än några gråa mörka moln!
 
Blir inte hela världen lite dysfunktionell när vädret blir grått? 
 
Dysfunktionell.... Ett ganska behagligt ord att säga MEN med en stor tung innebörd. 
Det står för att något fungerar dåligt, kanske till och med riktigt dåligt, att något till och med blir värre.. 
 
Jag läste Fredrik Bengtssons blogg om dysfunktionellt beteende inom familjer i morse: INLÄGG
 
Undrar, hur pass mycket går detta i arv? 
Och om och när man väl inser att man är en icke fungerande familj, hur bryter man då mönstret och ser till att själv bli frisk? 
F.B skriver om att man förmodligen behöver bryta sig loss MEN att man inte per automatik blir "frisk" för det.
 
Jag är ganska intresserad av det dysfunktionella! 
Och hade jag haft mer tid kvar i livet hade jag gärna studerat det!
Varför jag är intresserad av det?
Ja, därför att jag har varit en fena på att hitta den typen av förhållanden själv!
 
Förhållanden där jag blivit väldigt illa behandlad och vetat att "detta är fel" men ändå stannat kvar. 
Inom mig har hela jag skrikigt - E det här är INTE rätt..... 
 
Därför är jag nyfiken på det dysfunktionella i en familj och vad som gör att människan ändå stannar kvar. Hur ska man stärka en person att gå? 
Jag har tack vare mina egna dåliga relationer varit och är livrädd för att mina egna döttrar ska hamna i samma situation som jag själv gjorde. 
 
När jag träffade Peter hade jag kommit till en stark insikt med vad jag INTE ville ha i mitt förhållande.
Han var av samma åsikt.
Han hade också kommit fram till vad han INTE ville ha i sitt förhållande. 
 
Det har ändå inte varit lätt för oss på något som helst sätt! 
Det är inte lätt!
Vi båda är, som vi brukar säga, två rätt trasiga själar som ska försöka få ihop ett liv. 
Visst fyller vi det med kärlek, omtanke och respekt = Alla dagar!
 
Men både Peter och jag har ganska tunga resväskor som gör oss osäkra i en hel del händelser som sker kring oss som par. 
Vi visste att det inte skulle bli lätt, vi hade vågat prata om det innan vi startade vårt liv och även under resans gång. 
Ibland har han velat ge upp och ibland har jag velat ge upp. 
 
Skillnaden från mina tidigare relationer är att jag inte är rädd för att vara själv. Idag vet jag vad jag har och hur jag löser situationer kring mitt liv. 
 
När man levt i dysfunktionallitet i stort sett hela sitt liv är det inte bara att kliva ur det och tro att "livet rullar på". Man har många skrapsår på både armbågar och knän som inte går att lösa med plåster. 
 
Punkt 3 i FB text kan jag verkligen känna igen mig i. Att överdriva sitt omhändertagande så till den milda grad att man nästan dör på kuppen(det har jag gjort i mina förhållanden). Samtidigt som jag ser att mina egna (äldsta) döttrar fick gå igenom samma roll som barn... att de stöttade och hjälpte till med alldeles för många saker i sitt liv för att livet skulle fungera. 
Detta om något kan verkligen visa dysfuktionellt beteende! 
 
Det gör ont att öppna ögonen MEN det är livsviktigt OM man ska kunna göra en förändring!
 
Jag beskyller inte någon eller något. 
Men jag vet mina egna gränser idag och det är en riktigt skön känsla. 
Idag säger jag mer NEJ till saker som inte känns bra i den så kallade "magkänslan".
Jag väljer bort personer som inte tillför mig något i mitt liv. 
Jag vet att en del anser att jag blivit "konstig" och att jag inte längre är värd att umgås med.
Detta är också en del av det dysfunktionella.... 
 
Alla har vi något som vi, om vi öppnar ögonen, kan se att är dysfunktionellt. 
Relationer är svårt för i vår kultur ska vi inte "stöta oss" med någon, vi ska stryka medhårs och hålla med oavsett om vi vet att det här är FEL eller inte.... 
Vi ska inte bli ovänner med någon för det är inte bra för vår relation. 
Vi ska acceptera allas olikheter även om vi själva blir sönderstressade och totalt fulla med kaos själva. 
Det här gäller förstås ALLA typer av familjekonstellationer.... eller relationskonstellationer... 
 
Jag har fortfarande ett "problem" i mitt och Peters förhållande. Jag vet inte alltid hur jag ska prata om saker som är tunga, jobbiga eller svåra att nämna. 
Det som är bra med Peter, är att han ser på mig att något är "fel"... En annan sak som är bra är hans sätt att bemöta mig... han frågar, han avvaktar och han inväntar.... 
Jag har många saker jag behöver "öva" på..... som att våga säga vad jag tycker utan att tro att det blir dörrar som åker fast för att någon tar det "personligt".. oavsett vad det gäller... 
Peter är lugnet själv... och även om jag skulle stå och hoppa av t.ex. ilska... så skulle han stå kvar och säga: ja, så upplever du det.. och jag hör dig.. men det kan vara så här också... om vi svänger på det... och ser det ur det här perspektivet... 
 
AMEN!!! 
 
Jag är uppvuxen i en "tyst" familj. 
Hur ska man då veta "hur man pratar"? 
 
När jag gick på Universitetet, fick jag så många AHA upplevelser att jag knappt kunde fatta hur jag överlevt mitt liv?!
Första året när man "granskade" sig själv var en gåva från alla högre makter i hela världshistorien. 
Jag kände bara: WOW, OJ, JA... och många andra känslor... 
Det var underbart! 
Framför allt var det skönt att få lära sig: Prata, lyssna, konstruera, omformulera och diskutera.... 
Ni kanske tänker: VA? 
Men det var precis det jag upplevde mitt första år på Universitetet... Att jag var någon som faktiskt kunde tillföra något i en annan människas liv utan att det såg som mindre värt.... 
Att allt jag varit med om nu kunde användas som referenser för min egen framtid...
 
Det var där och då jag insåg att JAG... var så mycket mer värd.. och värdet var mitt eget!!!
Det var också då jag insåg: Jag behöver skilja mig! För jag lever i ytterligare ett dysfunktionellt liv där den andra inte tillför mig något av godo... 
 
Och tack vare det, visste jag också HUR jag ville ha det när Peter och jag, satt en natt i Tyskland och pratade om våra liv... 
Han visste också hur han ville ha det... han visste också en annan viktig sak om vad ett förhållande bör innehålla: SAMTAL... i lugn och ro.. utan höjda toner.. inga dörrar som slamras igen.... 
 
Vi är väldigt lika vi två. Vi tänker lika och ofta tänker vi dessutom på samma sak. Han tänker - jag säger högt och vice versa... 
Senast igår sa han: ska vi äta på den restaurangen? Sekunden innan hade jag tänkt: undrar om jag ska föreslå den restaurangen för lunch.... 
Tillfällighet.. ja kanske en gång... men det här händer oss dagligen med många olika saker... 
Vi är också väldigt lika på den punkten att INGEN i vår familj ska höja rösten... Och INGEN slänger igen några dörrar framför eller bakom någon.... 
 
Är det lätt att hålla sig till allt det vi en gång för snart 2½ år kom överrens om? 
NEJ!!
Herre gud.. vi är människor!! 
Vi har känslor, vi har tankar, vi har förflutet som jagar oss, vi har påhittade tankar om hur vi trodde att det skulle vara.... Senast igår kände jag: (nej den vokabulären får man inte offentliggöra).... 
 
Men vad jag säger är att jag äntligen i mitt liv kan säga: Jaha, den här dagen gick ju inte så djävla bra.. men det är helt ok ändå... 
 
Jag börjar fatta att även jag är värd något.
Peter brukar säga: När ska du fatta att jag älskar dig?
OBS... det är inte det att jag inte fattar det.. men min egna dåliga självkänsla kan ibland knacka mig på axeln och säga: Varför skulle han älska dig, han är för bra för dig och varför skulle han välja dig?? 
Också en del av att ha levt i dysfunktionella tidigare relationer.. där ALLT kretsat kring den andre och allt  som är fel.. till och med hur jag klippt mig.. har varit fel...
"Varför ska jag ljuga och säga att du har en fin frisyr när jag inte tycker det?"...
Allt sånt slipper jag idag..
För även om min fluffiga kropp har några kg för mycket så älskar han allt med mig..
Och det är ömsesidigt... 
 
Dysfunktionell..... Vad innebär det för just dig? 
Vad har du med dig i bagaget som räknas in i den kategorin i ditt liv? 
Fundera lite över det.
 
 
 
Idag väljer jag kärlek, respekt och värme framför ALLA andra nedvärderande ord som följt mig på resan genom livet... 
Idag vet jag att jag är värd att älskas, jag är värd något för någon och det finns en ömsesidig respekt som vi jobbar hårt på. 
 
Och det bästa av allt.. bredvid mig står en man med båda fötterna på jorden... långt från materiella behov.. utan endast fylld av värme, kärlek, respekt och omsorg... för mig och barnen....
Det.. mina kära läsare... det är allt annat än dysfunktionellt liv!! 
 
Hej på dig!