Hur kan du tro på kärleken igen?

Hej världen 🖐
 
Med tanke på tidigare inlägg (VIKTIGT) så får jag ibland frågan: Hur kan du tro på kärleken igen? 
Hur kan du lita på en man? 
Vad är det som får dig att tro att den här gången ska det bli bättre?
 
Ja, vad är det som får mig att tro.. att den här gången ska det bli bättre? 
 
Det kan man väl aldrig? 
Men, jag vet idag vad jag accepterar och INTE accepterar.
Samt att jag idag har kraften att säga: Nej du... det där funkar INTE med mig!!
 
Jag har varit en väldigt osäker person i mitt liv. 
Sökt efter kärlek.
Sökt efter acceptans.
 
Läste igår om en kvinna som levt lite som mig, fast istället för att hamna i ett destruktivt förhållande med en partner.. hamnade hon istället i ett missbruk. 
Hennes uppväxt hade det inte varit några "fel" på.... någonstans mellan övre medelklass till under överklass... 
Men med föräldrar som inte tillät henne att vara ledsen när hon var ledsen utan tog till den klassiska kommentaren: Gråt inte, det går över...
Hon funderade på om det var bristen på kärlek som gjort henne sökande efter substitut?!
 
Och vem vet?
Jag vet bara att jag ALDRIG har tappat tron på K Ä R L E K E N!!
För att i kärlek finns det inget våld, vare sig fysiskt eller psykiskt. 
Man kan däremot aldrig garantera att en människa man möter kan uppfylla den bilden. 
Men man kan heller inte misstro alla människors förmåga att ge en annan person kärlek. 
Jag är en, av naturen, positiv person.. och jag tror (tyvärr lite naivt) gott om människor. 
Har förstås gått på en del nitar.. men lärt mig av det.. Blivit mer kritisk, mer granskande och mer fundersam och mer av allt...
 
Om man går ur ett förhållande som varit destruktivt... så är det väl klart att man är rädd för att gå in i ett likadant..
I mitt förra förhållande sa jag: Om du så mycket som rör ett hårstrå på mig då lämnar jag dig..
Jag borde ha tillagt.. om du så mycket som misshandlar mig fysiskt eller psykiskt då går jag... Jag ängande alldeles för många år åt ytterligare ett dåligt förhållande...
 
Jag har nog varit mer kritisk mot mina döttrars partners än vad jag varit mot mina egna... För att jag varit så otroligt rädd om dem.. Kanske aningen hönsig?!
 
För mig finns det ingen rädsla för kärleken... 
Det är som sagt var inte i kärlek våldet finns...
Våldet sitter hos en person som är "sjuk"... en person kan vara både två, tre och fyra olika identiteter... 
Det är också det som gör det svårt att lämna ett destruktivt förhållande..
Att personen går från att ta ALLT personligt och göra utfall.. till att man faktiskt har väldigt roligt tillsammans... 
 
Om jag hade vågat ställa krav tidigare i mitt liv hade jag sluppit många obehagliga saker.
Det vet jag idag.
Det har jag förstått idag.
Samtidigt är jag den jag är idag för att jag varit med om det jag varit med om.
 
Och kanske är det just för att jag ser saker som "referenser".. som jag fortfarande vågar tro på kärleken? 
Pratade med en annan kvinna som sa: Varför ska jag sluta tro på kärleken bara för att jag inte mött den tidigare? 
 
En del kliar sig i huvudet och menar att vi som kommer från "våld i hemmet" och som fortfarande tror på kärleken är både naiva och aningen dumma i huvudet..
Själv är jag tacksam för att jag väljer kärlek, att våga se den när den dyker upp och ta emot den för att se vad den erbjuder. 
 
Hade jag varit livrädd för kärleken.. hade jag aldrig vågat säga ja till Peter och det livet vi idag har... och det hade jag aldrig velat vara utan..
Men för den skull vet inte jag hur vårt liv ser ut om 1 år... 3 år... 10 år... 
Jag vet att vi har haft 2½ år av samtal, tillit, skratt, kramar, tårar av både glädje och sorg, lärt känna varandra och det har gett oss massor av kärlek.. Att vi vågar säga till varandra vad som känns bra... vad som känns mindre bra.. och vad som är ok och vad som absolut inte är ok..
Och att vi genom en enkel metod som kallas ömsesidig kommunikation.. alltid är beredda på att lyssna, föra dialog och bygga vidare på våra känslor för varandra..
 
Jag vet att jag är märkbart "skadad" från mina tidigare relationer. Han lika så... och det är det bästa med vår relation till varandra.. att vi är medvetna och kan lyfta det utan att känna "skräck" inför vad den andra ska tycka, tänka och kanske säga.
 
När jag sökte efter kärleken, var det precis det är jag sökte efter...Men jag visste inte om det förrens jag mötte den personen som kunde ge mig det... 
Han sökte samma sak.. och vips.. fick vi match... 
Det är kanske därför jag aldrig slutat tro på kärleken... För att jag sökte efter den och längtade efter den... 
Kanske är det för att jag är värd den.. Förresten, på den är det inte något "kanske".. utan jag ÄR värd den!
Alla är värda den... 
Men var och en känner bäst själv.. vad de söker efter, om de söker efter något.. och vad de vill ha ut av det... 
 
Jag har inget basic svar på "hur kan du tro på kärleken igen"... 
Tänker att det är som med det mesta annat som händer i våra liv.
Vi är alla olika, vi tar olika beslut, vi värderar vårt liv olika, vi vågar olika mycket.. och det visar sig på olika sätt...
 
Jag har vänner som levt i ett fantastiskt liv men som ändå skiljer sig och säger: jag vill ALDRIG mer ha en partner i mitt liv... Inte för att de inte tror på kärleken utan för att de vill leva sitt liv efter sina egna regler och mönster.. 
 
Jag hade heller inte tänkt ha någon partner i mitt liv... men plötsligt så satt han bara där.. i min bil... körandes mot vårt livs resa.. en middag.. som sen resulterade att vi knappt varit i från varandra på 2½ år..
Utan tvekan de absolut bästa åren i mitt liv... 
Tänk om jag inte vågat ge det en chans??? 
Tänk vad mycket jag hade missat... 
 
Men för den skull vet inte jag.... Hur man gör för att tro på kärleken igen?? 
Det måste nog finnas inom dig själv... vad säger ditt hjärta till dig? 
Låter du det vara öppet eller låter du det vara stängt? 
 
Det är inte lätt att lita på någon när man kommer från ett destruktivt förhållande...
Det ärligaste man kan göra är att säga det till sig själv... Fråga sig själv, varför litar jag inte på den här personen? Finns det drag där som du inte tycker om... 
 
Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv.. ser jag många drag hos mina tidigare män som jag verkligen INTE tycker om... men det är först nu som pusslet ramlar ner och sätts i en ram...
De här dragen har inte min nuvarande man överhuvudtaget... Alltså hade jag gallrat bort dem, vaknat till och sett vad jag inte ville ha... 
Om det är lätt... ABSOLUT INTE... 
Men det är en liten början iaf.. på att förändra ett gammalt invant beteende... 
Kanske beror det också på att jag idag inte är intresserad av att vara någon "till lags" utan att jag vet om att jag är älskad för den jag är..
Jag har inget behov att låtsas vara någon annan för att passa in i ett förhållande... 
 
Frågan är stor... och lika många av oss som levt i ett förhållande med våld, oavsett fysiskt, psykiskt eller både och.. kommer att ge olika svar på den.
För min del har det iaf varit att se skillnad på sak och ting..
 
I kärlek ingår aldrig psykiskt eller fysiskt våld... 
Bara ömsesidig respekt, värme och tillit... 
Det är skillnaden på mitt liv idag och för några år sen...
Men, det betyder som sagt var inte.. att jag har en aning om hur mitt liv ser ut om 1 år, 3 år eller 10 år...
För kärlek är inget beständigt ämne.. det måste man jobba på tillsammans.. som sagt var: Ömsesidigt respekt, värme och tillit... 
 
Kanske det är så, att jag aldrig tappat tron på att finna det? 
 
      
 
Vi har redskap idag, min make och jag... Vi vet om den andras "svaga länk"... "ömma punkt"... 
Vi vågar gråta inför den andra, vi vågar söka tröst av den andra och vi tar emot den när vi får den. 
För mig som levt i kyla var det nog det allra svåraste.. att inse att han, Peter, faktiskt hade goda avsikter med att hålla om mig HÅRT när jag kände/känner att livet rämnar... Att han står kvar och inte ger vika...
Att han ALLTID har ett gott ord att säga, en kram att ge och en famn att få krypa in i...
 
Jag har förstås lärt känna andra kvinnor som levt i liknande förhållanden. Mer våld - mindre våld.
Det är som med sorg, man kan aldrig göra en skala av någon annans bild av familjevåldet de varit med om!
En del vill aldrig mer se en man.
En del träffar en "frisk" man och ser att kärlek kan vara fantastiskt. 
Var och en vet bäst hur de känner inför att träffa en ny partner eller inte... 
 
Jag avrundar nu... och känner att frågan är egentligen inte är besvarad... för att den är svår att besvara.. den är individuell... alla måste få göra som de känner.. det finns liksom inget rätt eller fel i att "tro på kärleken igen"...
 
Genom att visa att jag både lyckats ta mig ifrån dåliga förhållanden men samtidigt även gett mig in i ett fungerande förhållande.. kanske jag kan ge någon hopp?
Jag vet inte...
Har inte svaret på din fråga.. bara svaret på min egen... och det svaret är som sagt var, att jag aldrig slutat tro på just kärleken... 
 
För att jag tycker kärlek är vackert.. och alldeles underbart! 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Ewa och Peter, VIKTIGT;
Taggar: Ewa och Peter, Respekt, Tid tillsammans, Tillit, Tro på kärlek, Värme, Våga känn kärlek