27 månader och ovänner!

God morgon världen!
 
Hur är din tisdag än så länge?
Jag njuter av att solen visar sina strålar. 
Vi har vass i vår trädgård och just nu är den fylld av frost och solen lyser genom den.. gissa om det är vackert? 
 
Idag har Peter och jag varit förlovade i 27 månader.. Men vem räknar?
Ja, Peter gjorde det i morse.. 
27 månader, sa han och tillade; att du står ut? 
 
Han är inte jättesvår att stå ut med 😂😇😍
Vi har faktiskt aldrig ens varit ovänner.. förutom en gång och då var vi nog inte direkt ovänner egentligen... Det handlade om en sak som jag tyckte var "märklig" efter vad han hade berättat... 
Och det som hände då var att jag bad honom göra ett val och förklara hur han ville ha det... 
Inga höjda röster utan mer som vi gör, pratar om saker även om de är svåra, jobbiga och kanske till och med aptrista och skittunga... 
 
27 månader.. jag hoppas att vi får minst 27 år tillsammans.. helst 37... eller 47...  och helst av allt hade jag önskat att vi hade fått många, många och ännu fler år tillsammans. 
 
Peters önskan om ett gemensamt barn kommer jag tyvärr inte att kunna uppfylla och det är klart att det är en sorg för oss båda.... Ibland pratar vi om det.... Man kan inte ta livet förgivet... 
Varje dag önskar jag att vi hade träffast 15-20 år tidigare. 
 
Men som han brukar säga: Jag har dig och tjejerna.
Ja och vi har dig!!
 
I går hade vi kramkalas när alla var samlade igen.
Sen blev det läxläsning och skrivuppgifter.
De här två älskade ungarna tyr sig till Peter lika väl som till mig när de har frågor eller behöver hjälp.
Vi kramas väldigt mycket i vår familj och vi sätter närheten till varandra först. 
Skratt är också en viktig ingrediens... 
Och galenskap... humor... en del allvar... men aldrig höjda röster och elakheter. 
 
När Peter och jag var ute och gick i helgen så pratade vi om äkta och fejkad kärlek.
Om man är ett par som inte har det helt hundra och umgås med andra under en längre tid så brister det alltid någonstans. Ett humör som ryker. Ord som blir sagda. Känslan av att något skaver. 
Det går alltid att klistra på ett leende (det ska gudarna veta) men kommer man någon riktigt nära under en längre tid så ser man att det inte är på riktigt... 
 
Jag har varit en sån i mina tidigare förhållanden. 
Den där som ger sken av att allt är så (djävla) bra. 
Hej och hå... den perfekta värdinnan som alltid skiner och har allt så (djävla) perfekt.. Inga dammkorn och bordet är dukat som det ska vara - korrekt och perfekt..
Fått beröm över hur duktig och bra värdinna jag varit... 
Har ni EN enda gång funderat på vad som fanns bakom fasaden? 
Nej, det har ni inte... iaf inte vad ni sagt till mig.. förutom några nära vänner och mina döttrar som sagt: LÄMNA!! 
 
27 månader som förlovad och 18 som fru... inte en enda gång har jag känt att jag behöver fejka det där perfekta. 
Vi skrattar och gör i ordning tillsammans.
Vi älskar att umgås med varandra.
Vi älskar att göra saker tillsammans.
 
Igår skojade jag och sa: du Peter, jag kikade på en resa för din syster + barn och alla oss 5.. ska vi åka? Eller förresten, jag kanske tar bara din syster och sen alla barnen och åker själv..
Peter sa: Va, nej.. men vill du åka själv ska du ju förstås göra det.. 
Mitt svar: Nej vet du vad Peter, jag har en man som ÄLSKAR att göra saker med mig.. varför skulle jag välja bort det? Varför skulle jag vilja åka utan dig? 
 
Vi har en ömsesidig respekt för varandra och jag lär mig fortfarande massor om hur den fungerar. 
Respekt är inget jag är van vid. 
Det är en vansinnig skillnad på respekt och respekt. 
 
Visst en del säger: Ja ja.. ni har inte varit tillsammans så länge än.. vänta ni bara... 
 
Jag svarar: På 27 månader har Peter ALDRIG tummat en enda millimeter på respekten till mig och för mig!
 
Jag som inte är van vid den här totala kärleken har däremot varit enormt förvirrad mellan varven.
Tänkt: Varför skulle han älska mig? Jag är van vid att bli illa behandlad, varför skulle han göra si eller så och vara totalt äkta? 
Hans lägger ner kärlek till och med i maten och upplägget av den.... han serverar mig ett glas vin medan han själv står vid spisen... 
Han ser och gör det lilla som för mig blir det stora (känslomässigt just för att jag inte är van vid det).
 
Klart som sjutton att jag är rädd om honom - och lika rädd att bli av med honom. 
Ibland måste jag säga till honom: Är du verkligen på riktigt? 
 
 
Den vackraste av alla dagar 2017 05 20 
 
Ringen - min vigselring... den hade Peter valt redan på hösten. 
Vi älskade den båda två när vi såg den. 
Jag älskar att titta på den och det är utan tvekan den vackraste ring jag någonsin fått av någon. 
 
 
Det är väl egentligen inte konstigt, att jag ibland behöver "nypa mig själv" för att se om den här sagan verkligen är sann.
Och varje gång inser jag samma sak: Jag har aldrig levt mer ärligt mot mig själv än jag gör idag.
Jag behöver inte spela några roller, jag behöver inte anpassa mig för att vara någon annan än den jag är...
För jag är älskad för den jag är av den människan på jorden som jag själv älskar allra mest - Min älskade make.. 
 
En del säger förmodligen, vadå älskar mest.. barnen då... 
Vet ni vad... det är skillnad på HUR man älskar någon..
Mina barn är mina barn och dem älskar jag som den mamma jag är till dem.
Min make älskar jag för att han är min make, min trygghet och den största kärleken jag mött i mitt vuxna liv....
 
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Psalm 791
 
Tack Peter för att du och jag gör varandra värdefulla och att vi är älskade för vår egen skull, för ingen annan är som vi. 💞
 
(v. 9 - 2017) VI 💗
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Livets happening
Taggar: 20170520, Bästa vänner, Diamantring, Ewa och Peter, Fyll på med kärlek, Guldfynd, Krispigt, Kärlek, Minus, Ovän, Ovänner, Stöde, Vinter, Vänskap