Har du ingen podd vi kan lyssna på?? - Separation

Godmorgon världen!!
 
Det är fredag och solen skiner. Kan man annat än känna glädje?
 
Ja givetvis, man kan känna många olika känslor. 💛
 
Jag läser just nu boken Sorgbearbetning som Anders Magnusson översatte och använder i sitt företag, Svenska Institutet för sorgbearbetning. 
Den är bra!
 
Jag har hela mitt liv levt efter ett mönster som jag trott varit det rätta. Ett beteendemöster som de allra flesta lever efter för att de inte vet något annat, utan tror att de vuxna runt omkring en vet ens bästa och att de har rätt. 
 
- Man ska inte prata om det som varit. 
- Man ska inte gråta "offentligt" utan för sig själv.
- Tiden läker alla sår...
 
Och så vidare!
 
Varför ska man inte prata om det som varit? 
Varför ska man inte gråta tillsammans?
Varför skulle tiden läka alla sår? 
 
Eftersom jag är så tidigt inne i boken, har läst kap 1-3, så väljer jag att inte skriva desto mer om det jag läst hittills. Jag tänker att det kommer mer och mer redskap i boken som blir användbara. 
 
Peter och jag pratar väldigt mycket om våra tidigare relationer. Eller väldigt mycket vet jag väl inte, men vi pratar om dem när vi behöver prata om dem. 
Vi lyssnar på varandra.
Vi vänder på tankar. 
Vi försöker förstå.
 
Och igår kväll när vi satte oss i bubblet frågade Peter, har du ingen podd vi kan lyssna på?
Absolut, svarade jag, jag startar någon.
 
Valde en med Ann Söderlund, där hon pratade om sin separation (bland annat). 
Och hon nämde en sak, på samma sätt som jag själv alltid brukar säga det. 
Hon hade fått höra att hon träffade en ny "för fort"... (Vem är berättigad att döma någon för det?)
Men då sa hon det viktigaste och nästan samma som jag brukar säga.
 
Jag brukar säga så här: En kvinna har tänkt på sin separation/skilsmässa så många år, så när hon väl går igenom den är hon relativt klar med den. 
Själv tyckte jag det var en befrielse att skilja mig!
Jag hade funderat på den så många år, såååå många år. 
 
Både Peter och jag lyssnade under tystnad.. ibland flikade vi in något som vi kände igen hos oss båda. 
Det kom upp en fråga i podden från en bonusmamma som kände ilska mot sina bonusbarn och deras icke fungerande relation.
Vi tittade på varandra och började prata om att Peter inte upplevt några hinder i att vara bonuspappa. 
Vi resonerade kring det och vi båda var eniga i att det förmodligen beror på att Peter inte har gjort några anspråk på barnen. Han har INTE gått in i någon "pappa-roll" utan är där som en extra vuxen för tjejerna. 
Han behöver heller inte "hävda" sin rätt till något eller någon, för han är så trygg i sig själv och med mig. 
 
Vi pratade kring bonusmammans frågeställning och tankar. Eftersom ingen av oss har en aning om vad som förekom den känslan hos henne blev det förstås bara spekualtioner..
Jag sa: Kan det vara så att hon vill gå in i en mammaroll och inte en "vuxenroll"? 
Peter funderade på om det var för att hon själv har en "föreställning" om hur familjelivet ska vara/borde vara? 
Vi funderade på om hon har egna barn och hur de i så fall ställde sig till att få bonussyskon? 
Vad gjorde pappan i relationen, för det framkom inte heller... Hans relation till barnens mamma, är den bra eller dålig? 
 
Det finns en miljon tankar kring att vara en bonusfamilj.
I vårt fall har det strax gått 2 år som bonusfamilj. 
Det har varit både upp och ner.
MEN, det är det i traditionella familjer också. 
Det finns INTE en enda familj som inte har perioder av svårigheter! 
Så varför ska det vara en dans på rosor i en bonusfamilj? 
Varför skulle man inte ha regler och motstånd i den? 
 
Själv är jag idag en lycklig kvinna!
Jag lever ett liv med en man som står på jorden med båda fötterna.
Det har också en inverkan på hur man blir som familj, tror jag.
Är det trygga, lugna och fungerande vuxna... så vet barnen att det finns tillit och trygghet.. och vad gör trygga barn? 
 
Det här är ett ämne som jag kommer att återkomma till!
I och med boken - Sorgbearbetning. Kommer jag att få en större insikt i mitt eget liv och mitt handlande...
 
 
Vet ni?
 
Det är väldigt mycket skönare att gå på sammet än på äggskal... 
Men som sagt var.... att krossa de där äggskalen och trampa runt på dem.. 
Det var som att livet fick en ny, härlig och alldeles fantastisk start..
 
Livet är värt att levas! 
 
 
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Ewa och Peter
Taggar: Bonusfamilj, Bubbla, Ewa och Peter, Kärlek, LayZSpa, Lyssna, Podd, Prata, Separation, Sorgbearbetning, Tankar, Tillsammans