Vem låser in ett barn?

Godmorgon världen
 
I morse låg jag kvar i sängen och kikade lite på Aftonbladet. 
De har vunnit ett pris angående deras granskning: "flickan bakom pansarglas"
 
Det är en väldigt stark berättelse!
Och den människan som det inte knyter sig i magen på... den måste ha något fel på sin emotionella mottagning.
 
Jag ville bara gråta!
Jag ville leta upp det här barnet och rädda det från alla vuxna i världen. 
Samtidigt tänker jag: Var i helvete gick det så snett? 
 
Det var bonusmamman till den här flickan som larmade en journalist och bad henne granska alla dokument. 
Först hade hon inte tänkt göra det för hon ville inte skriva om barn, men valde sen ändå att iaf titta på det. 
Det blev starten till deras granskning. 
 
En granskning som skrämmer mig! 
 
Den skrämmer mig för att jag kunde varit en av de föräldrarna. 
Min ena dotter som också mådde dåligt under uppväxten. 
Samma dotter som redan som 9 åring gjorde starka uttalanden om en önskan att inte behöva leva längre. 
Samma dotter som efter några år fick flytta till jourhem och sedan familjehem. 
 
Jag vet hur socialen kan agera. Jag vet att det är ett tärningsspel. 
Nu hade min dotter en extrem tur och kom till en fantastisk familj!! 
En familj som hon även har kvar till viss del idag i sin sociala krets. 
 
Men den här flickan som Aftonbladet granskade.... vem har hon? 
En flicka som fått flytta så många gånger att man knappt kan räkna dem som utomstående lyssnare. 
Jag ser en liten rädd flicka som lärt sig att ett utåtagerande handlingssätt ger henne rädda vuxna. 
Och rädda vuxna är verkligen rädda för barn och ungdomar som agerar på ett sätt som de inte känner igen och kan förstå. 
 
Jag är fortfarande illamående över den här flickans öde. 
Och hon är inte det enda barnet som sitter inlåst bakom säkerhetsdörrar på grund av farligt beteende.
Men det är väldigt tyst om dessa barn och ungdomar. 
Väldigt tyst! 
 
Varför är det tyst? 
 
Ja, det finns säkerligen 1000 och åter 1000 anledningar till det. 
Men jag säger: ja tack till fler granskningar! 
Det behöver lyftas!
 
Bakom ALLA dessa barn och ungdomar sitter det förtvivlade, trötta, utmattade, livrädda, kämpande och många fler adjektiv för hur föräldrar, vårdnadshavare och anhöriga känner sig. 
Jag vet själv hur trött jag var, hur rädd jag var för att min dotters mående skulle försämras, hur liten man är när det kommer till beslut och så många andra känslor. 
 
Jag vet inte vem barnet bakom pansarglaset är och kommer heller förmodligen aldrig att få veta. Men en sak vet jag genom alla mina år med barn och tonåringar... 
Behandlingar i all ära... men är det alltid verkligen det rätta? 
Det säger sig självt att ett barn som flyttas, ibland med 6 dagars mellanrum, för att vuxna är rädda för det.... då har barnet vunnit... men inom barnet.. finns det garanterat en liten oförstådd individ... 
 
Jag tänker speciellt på en scen i berättelsen... där mamman blev rädd för att flickan stod med en kniv och ville döda... 
Varför ville hon döda?
Ja, ett kan t.ex. vara för att hon kopplade död med rädsla... och blir folk rädda då agerar man... Att hon som 9-10 åring ville ha en reaktion är egentligen inte märkligt alls...
Varken mamma eller pappa fick ha henne... om inte mamma och pappa får ha henne.. och inga andra vuxna vill ha henne...
Ja, då kan jag förstå att hon i slutet säger: Att alla vuxna är korkade! 
 
Att få rätt diagnos tidigt är egentligen A och O för att samhället ska förstå barnet och tonåringen. Sen kanske inte det alltid är lätt att sätta den. 
 
Och i fallet med flickan bakom pansarglaset tycks diagnoserna varierat rejält... detta berodde ofta på att hon inte ens hann utredas klart för hon tvingades att flytta till nästa familj, nästa behandlingshem... och nästa.. och nästa ... och nästa.. och nästa.... 
VA?? 
Tänk er själva... idag är du här... men senare ikväll vet du inte om du får vara kvar.. för att nästa morgon kanske inte ens ha någonstans att ta vägen... och på varje plats säger någon vuxen: NU, nu ska du inte behöva flytta något mer.. för att sen 6 dagar senare.. blir du iväg skickad med en bil mitt i natten mot okänd destination och osäkerhet.....
 
Det blir ju för fan en diagnos i sig, den heter: OSÄKERHET!! 
 
Usch.. jag måste läsa på lite mer om det här fallet känner jag. Hittills har jag följt det sporadiskt men inte mer än så. 
Det mest tragiska i hela det här fallet... är att flickan nu är död
Hon valde att ta sitt liv... 14 år gammal... 14 år... 
Då hade hon levt större delen av sitt liv i osäkerhet på grund av okunniga vuxna... 
 
Vem vet vad som hade hänt om de lyssnat på hennes pappa: Det hon behöver är medicin och en assistent i klassen... 
Men nej, då visste socialen bättre och tog henne från hennes pappa.... 
 
Jag blir så ledsen!! Så ledsen!!! 
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Autism NPF
Taggar: Afton, Aftonbladet, Autism, Barn, Granskning, Kärlek, NPF, Rädd, Rädsla, Social, Tankar, Tjänst, Utredning