Från glass till ambulans

Hej världen!!
 
En del dagar kan verkligen skaka runt en familj. 
Förmiddagen var jättelugn.
Peter monterade upp tjejernas enhörning och kopplade på vattnet i den. 
De tyckte den var jätterolig men inte "WOW" sugna på att bada i den. 
Alice tog några vändor men nöjde sig sen med att endast titta på den..
 
På eftermiddagen gjorde vi oss klara och åkte mot Norrtälje. 
Tjejerna ville äta på Glassberget och vi tackade inte nej till det. 
Vi köpte glass och gick tillbaka upp på torget för att Linnea och Alice kunde leka en stund efter att de var klara med sin glass. 
Vi satt i solen och de lekte = Frid och fröjd!
 
Vid 17-tiden bestämde vi oss för att åka hemåt. 
Alla gick mot bilen och vi reagerade inte på något särskilt (Fast nu i efterhand har jag tänkt på en sak...)
På väg mot Vallentuna märkte jag att Alice satt med nedböjt huvud och händerna för ansiktet.
Jag frågade henne om det var något?
Hon svarade ganska "surt" att det INTE var något...
Jag lät henne vara men efter en stund när hon inte ändrat läge frågade jag igen..
Fick ett mildare svar att det inte var något...
Hon hade fortfarande inte ändrat sitt sittläge, utan satt med händerna för ögonen.
Jag tänkte att hon kanske var ledsen för att en vecka gått så fort och att det är föräldrabyte i morgon... Så jag lät henne vara... då hon ofta reagerar med "sorg" när det är skifte... 
 
Vi skulle snabbt in på affären för att ha några småsaker till middagen. Alice ville inte följa med in utan sitta kvar i bilen, vi skulle ju ändå vara så snabba där inne i affären...
Efter några minuter när vi kom ut kom hennes storesyster mot oss och såg skräckslagen ut och säger: Alice har slagit sönder bilen..... 
VAAAAA... vad menar du sa jag och tittade samtidigt på bilen och Peter.. 
Går fram mot bilen och till passagerarsätet fram... tittar bak mot Alice och ser att hon är helt blek... 
Rusar runt bilen och sliter upp dörren... Då är hon som en säck.. finns ingen styrsel alls i henne... 
Jag ropar till Peter att jag måste ha hjälp..
Han går runt bilen och går in från andra hållet och flyttar in Alice mot mitten av baksätet..
Jag hoppar in bredvid och vi börjar rulla ner från parkeringen... 
 
Just då säger Alice storesyster.. Mamma, hon är svullen om läppen och sned i ansiktet... 
Jag har under tiden försökt få kontakt med Alice... 
 
P A N I K!!!
 
Jag ropar eller säger åt Peter: Ring ambulans NU!!!! 
 
Sen är det typ kaos i mitt huvud... Jag försöker få Alice kontaktbar... Hör Peters LUGNA (för han är verkligen superlugn) röst i bakgrunden där han beskriver vem han är, var han bor och sen vad som händer... 
Jag hör att han säger: NEJ vi åker inte in själva det är för allvarligt och det tar för lång tid... 
Sen hör jag inte så mycket mer... 
Jag rabblar hennes personnummer... och sen är vi hemma...
 
Ambulansen kommer...
 
Alice har lagt sig på soffan, mår illa men är kontaktbar... snedheten i ansiktet är inte kvar vad vi kan se.. Inte heller ambulanspersonalen kan se något men gör en första bedömning och tar blodsocker, puls och blodtryck... 
Sen lastar de i henne i ambulansen, avbokar akutbilen som också var på väg.. och vi åker mot sjukhuset...
 
Där har nu Alice blivit grundligt undersökt av både läkare och sjuksköterskor. De har varit inne hos oss flera gånger i timmen. 
Alice har även blivit röntgad och neurologiskt undersökt i omgångar.
De har tittat på talet hos henne.
De har tittat igen på det neurologiska.
Och de har gjort bedömningar under 5 timmar...
 
De kom inte fram till något. Röntgen visade att allt var "ok" = Tack och lov!! 
Vår läkare (vi hade samma hela tiden) var otroligt noggrann!! 
Hans slutsats var att det kanske är barnmigrän.
Den är tydligen lurig och kan bete sig på fler olika sätt. 
 
Man blir så otroligt "liten" när ens barn är sjuka.... Jag tackar Gudarna och alla högre makter att Peter var med i bilen. För jag hade inte kunnat köra en meter med allt som hände. 
Lugnt och metodiskt prickade han av allt med namn, adress och händelseförlopp... 
Jag hade endast fokus på att hålla henne under uppsikt och kontrollera puls och andning..
 
Vi har ju haft våra resor med den fröken... allt från psd till misstänka andra obehagliga saker.. Samt att hon är opererad för både en cysta på halsen och ett ljumsbråck... 
 
Hon kan konsten att ge oss höjt blodtryck!! Älskade unge!! 
Nu ligger hon i vår säng.
Hon sa: Jag vill sova mellan er i natt..
GIVETVIS ska du det, älskade lilla söthjärta!!
Här följde vi de rosa elefanterna till röntgen... från våning 4 till våning 7... vi räknade dem inte MEN vi var tacksamma att de var där..
 
Och till ALL personal på Astrid Lindgrens barnsjukhus... till er vill jag säga: TACK!! 
Tack från hela mitt hjärta!!
Ni var guld värda i kväll... tack!!
Och det samma till ambulanspersonalen.. GULD och TACK!! 
 
Men främst vill jag säga tack, till världens finaste och klokaste och lugnaste.. bonuspappa... för att du ALLTID står vid vår sida.. lika trygg som en klippa.. vad vi än är med om.. så står du där med ditt lugn!!
Som jag älskar dig!! 
 
Nu säger jag tack för mig! 
Den är dagen har verkligen skakat om oss rejält och jag önskar INGEN att behöva uppleva något sånt här...
 
Ha det gott och var rädda om varandra!!
0 kommentarer publicerat i Familjen
Taggar: Alice, Ambulans, Astrid Lindgrens barnsjukhus, Familj, Glassberget, Hjälp, Klippa, Kärlek, Migrän, Sjukhus, Stress