Året som gått

Hej världen!!
 
Har du haft en bra fredag?
 
Snart är det 2019.
Nytt år.
Nya möjligheter.
Nya mål. 
 
För ganska exakt två år sedan stod min man inne på Hugo Boss och provade kostymen han skulle bära när vi gifte oss.
Så fin!! 
Vi hade hittat en klänning från Cream som jag skulle ha.
Den visade sig vara slutsåld överallt.
Till och med huvudkontoret i Danmark hjälpte oss att leta.
Och sen: VOILA.... 
Ett ex hittades och den blev min. 
 
Alltså han är SÅÅÅÅ Stilig min man... Herre jösses!!
Fick meddelande av svärmor häromdagen.. då hade hon startat vårt bröllop på datorn och satt och tittade.. (Länk
 
Och i år firade vi alltså vår första bröllopsdag. 
Vi åkte till stan och åt middag med barnen och firade på det sättet vi båda gillar bäst: I lugn och ro.
 
Från 2016 till (alldeles snart) 2019. 
Vi har just firat vår 3:dje jul tillsamman... Om man räknar in 2014 så blir det väl ungefär.. 3½... Men 3 riktiga jular tillsammans. 
Och vi ska alldeles strax fira vårt 3:dje nyår tillsammans.
 
Vårt första nyår bröt Alice foten och Peter jobbade. (2016)
 
 
Vårt andra nyår var vi i Danmark och njöt av Blåvand, Hennestrand och Hvide sande.(2017)
 
 
Det här nyåret.... är vi hemma här hos oss tillsammans med svärmor, bonussvärfar och svägerskan och hennes två barn. 
 
4 årstider. 
2018.
Vad har vi gjort under året som gått?
 
Vi har hunnit med några resor till vårt älskade Nørre Nebel, legoland och alla stränderna. 
Vi har varit på Åland.
Vi har varit på Gotland.
Vi har varit i Stöde. 
 
Tyra vid Soltuna som ligger i Geta, på Åland. 
Det var min pappas kusin som en gång i tiden ägde det.. jag är i princip "uppvuxen" på det berget på somrarna.... 
 
 
Barnen älskar sin bonuspappa och vi har hittat på massor av olika upptåg.
Vi har varit på Tomtits.
Vi har fikat oss genom halva Stockholm.
Ätit glass på Glassberget.
Åkt ambulans med Alice ett par gånger.
Firat sommaren med nära och kära. 
Upptäckt grådvärgar i skogen.
Plockat svamp. 
Ätit av våra fantastiskt goda persikor som vi har i trädgården.
Min dotter flyttade till Norrtälje och vi fick närmare varandra. 
 
Det kanske sorgligaste det här året är att Tyra bekräftades sjuk och att vi nu vet att vi endast har henne kvar på lånad tid....
 
Men nu siktar vi mot nyår och Tyras 8 års dag!!
Förra nyåret satt hon klistrad i vårt köksfönster i Danmark och såg på de första raketerna som sköts upp för "hennes skull".
Vi tolvslaget hade hon gått upp på övervåningen, ställt sig med tassarna över balkongräcket och kikade ut på alla fantastiska raketer.. som sköts i hennes ära... 
 
Jag summerar vårt 2018 till ett ganska mysig år där vi alla gjort vårt bästa för varandra. 
Där vi väljer kärlek, omsorg och respekt som fortsatta ledord.. och vi tar dem med oss in till 2019. 
 
För min del väntar ett nytt äventyr i början av 2019 om allt går som det ska. 
Jag får veta mer i mitten av januari..
Kanske en dröm blir sann? 
Jag kommer INTE att säga något..
Men den som lever får se.. som min älskade farmor alltid sa.
 
Vad bjuder 2019 på?
Ja i vår familj kommer vi att fylla... 150 år tillsammans.... det räknade min man ut häromdagen! 
Det ni.... Det är värt att fira.. hela året!! 
 
 
Först ut är Alice (mars).. sen är det Peter (mars).. sen är det jag (maj).. sen är det Linnea (augusti).. sen är det Nathalie (september).... 
Så visst förväntar vi oss en hel del härliga festdagar 2019... 
Och en och annan resa till..... ja vem vet??
 
Vad förväntar du dig av 2019? Har du något inplanerat eller några önskedrömmar?
 
 
Nu kör vi nerräkning.... lördag.. söndag.. måndag.... 
 
På återseende!! 
 
 

När dimridån har lagt sig

Hej världen!!
 
Kärt barn har (väl) många namn?
Är det inte så?
 
2002 ett årtal jag inte glömmer. 
Där satt jag ensam i tvättstugan och grät. 
Starten för...... utbrändhet.
 
Idag vet jag att jag varit där förut.
Hjärtklappingar.
Svimningskänslan.
Panikångest. 
Känslan av att hörseln försvinner.
Kallsvettning.
Yrsel.
Tryck över bröstkorgen.
Känslan av att inte klara av dagen... eller ens morgonen... 
Tårarna.
Känslan av ensamhet.
Kraftlös.
Att inte orka med/klara av höga ljud.
Starkt ljus som får en att vilja gå bakom solglasögon för resten av livet.
Folksamlingar undviks.
Smärta i kroppen
Minnesförlust
Sömnstörning.......
 
Listan kan säkert göras olika lång... men det där var en del av min lista redan 1993... 
Men det var först 2002 som min kropp sa: STOPP!!!!! 
Nu räcker det... nu är det nog... själen ger sig iväg och din kropp blir obrukbar!!! 
 
 
Min läkare som sa: Ewa vet du vad - Kropp och själ hänger ihop! 
När den ena inte fungerar kan den andra inte gå själv. 
De behöver varandra.
Nu ska du vila, gå ut och gå, andas....
Jag blev sjukskriven i nästan 3 år... 
Så sjuk var jag!!
 
I efterhand vet jag som sagt var att jag levt under en massa stress.
 
Ensamstående mamma som 18 åring - Katastrof! 
Jag var INTE redo för vilket ansvar det var. 
 
Levde sen under ca 5 år i ett förhållande med våld + ytterligare 3 barn varav ett par tvillingar där den ena inte "fungerade" som den skulle... Enligt läkaren som jag träffade då... var det inget fel på barnet.. jag var bara stressad... 
(Det skulle senare visa sig att han hade fel på ett område men väldigt rätt på ett annat) 
Han erbjöd mig hjälp ur mitt dåvarande förhållande... Just så nappade jag inte... 
Men ett drygt halvår/år senare gick jag... 
 
Levde mina första lugna år på länge. 
1995-1998...(1996 fick min ena tvillingdotter diagnos: ADHD)
De bästa åren......
 
1998.. nästa misstag.... Träffade någon... borde gjort som flera vänner sa: Det där är INGET att ha!! 
1999 .... nästa misstag...Jag flyttade till Sverige... Naivt att tro att jag kände människan jag flyttade ihop med.... 
(Obs idag har jag bott här nästan 20 år och trivs väldigt bra... kan inte tänka mig att flytta tillbaka till Åland)
 
Jag kände mig ensammast i världen! 
Hade ingen att stödja mig mot.
Det var jag och mina döttrar. 
Valde att hoppa av Handels och läste i stället till Tsk vid JFG...
 
Stress - stress - stress..... 
 
Dottern fick tilläggsdiagnoserna: Autism (huvuddiagnos) MR och EP.. och sen tidigare ADHD. 
2001 - 05 -10.... 
Hon var överallt...
Bokstavligen.
Jag skulle försöka få livet att fungera. 
Jobba, hinna lämna henne, hinna ta emot henne... de andra barnen... 
 
Behöver jag säga att min stressnivå var H Ö G?? 
Jag levde med kronisk stress.
Hela min tillvaro var enbart stress.
 
Och som sagt var... 2002... i februari.... pang.. i tvättstugan.. jag ramlade ihop... jag grät... jag orkade inte ens andas..
Blev sängliggande... Så fort jag försökte tänka kom tårarna... 
POFF!!
 
Det tog mig alltså flera år att bli frisk. 
Och det klarade jag av helt och hållet på egen hand.. förutom stödet från min läkare och min kurator.. utan dem hade jag varit helt ensam.... 
 
2014 gjorde jag mitt livs bästa beslut... Jag hade bestämt mig för att skiljas! 
Befrielse!!
2015 skickade jag själv in ansökan!! 
Befrielse!! 
 
2016 fick mitt liv ett ännu bättre beslut... det blev Peter och jag! 
 
Vi hade väl inte hunnit varit tillsammans "på riktigt", i speciellt många veckor när jag började se något jag kände igen.... 
Jag såg tecken hos Peter som fick mig att reagera.
Men HUR säger man till någon man älskar och förvisso känner men inte så väl... att "du, du håller på att gå in i väggen"!! 
 
Jag försökte fråga hur han mådde.
Försökte be honom att vila mer än han gjorde.
Samtidigt hade vi en helvetes massa valpar att ta hand om..
Och ett djävla helvete i andra ändan av de valparna som vägrade skriva på så vi fick stamtavlor..
Samtidigt skulle Peter försöka jobba natt med vetskapen om att jag var ensam med både hundar och barn... 
Plus att Peters liv från tidigare började komma ikapp honom...
Han hade äntligen en adress och ett hem att komma hem till.. 
Något han inte haft på länge.
En fast punkt.
En trygghet. 
 
Vi har pratat och vi pratar fortfarande om vidden av att han äntligen fick "lugn och ro" i sitt liv.
 
Så kom då Peters "dag". 
Det började precis som för mig... många år innan dagen D slog till.
Långvarig stress.
Hårt pressat liv med dåliga förhållanden.
Utnyttjande.
För snäll mot andra och glömde bort sig själv...
 
Jag glömmer inte dagen han kom hem.. fick syn på mig i köket.. jag går emot honom för jag ser vad som kommer att hända...
Han kommer in.. ramlar ihop i min famn och gråter okontrollerat.... 
 
Den känslan... vred runt allt i mig!!
Och jag sa: OK, nu är det nog!! 
Nu ska du vila!! 
 
Historien är längre än så!!
Men det Peter gjorde.. 
Varade i 9 veckor.... Han sov.... bland annat... 
Jag tog med honom till Gran Canaria... där han fick göra precis vad han ville... 
Där vi pratade..
Sov.. 
Åt god mat..
Doftade på havet..
Andades..
Upptäckte världen... 
 
Inte för en enda minut... skulle jag ha valt att gå ifrån honom!
Jag gjorde för honom vad jag hade önskat fått själv när jag var i hans situation: Medkänsla, kärlek och omtanke. 
 
Vi var precis i början av vårt förhållande. 
När det kan vara som skörast.
Men för oss var det och blev det ännu starkare.
Kärleken förde oss samman på riktigt.
Vi blev testade på maxgränsen. 
 
Valpar från helvetet.
Utbrändhet.
Tidigare liv som bubblade upp till ytan.
Pappersjobb att ta tag i.
 
Där och då visste vi att det här klarar vi och vi älskar varandra! 
 
Som Peter sa: Efter en vecka med dig visste jag att det var dig jag ville och skulle gifta mig med.
Det här stärkte oss till max.
Vi har inte haft det lätt.
Men vi har valt.. kanske det viktigaste man någonsin väljer: Att ALLTID gå vid varandras sida!
 
Att vara utbränd är ingen lek!
Peter och jag, har båda två insett våra begränsningar men samtidigt våra möjligheter.
Vi är tok-rädda om varandra.
Vi njuter av det lilla.
Vi har lärt oss andas tillsammans.
En kram, ett värmande ord och tårar.. är helt ok i vårt liv.
Om en vill somna i soffan framför filmen ÄR det helt OK.
Om en vill gå ut och gå, går den andra med som sällskap.
Om en vill sitta i soffan och bara vara... är det också helt ok... 
Vi har väldigt låga krav på "måsten"..
Och vi låter saker ta tid.
Det är OK att vara trött.
Det är OK att vara ledsen.
Det är OK att känna att mod och kraft är bortblåst.. för vi vet att i morgon kan det vara tillbaka.
 
Peter är tacksam för att jag vågade sätta "stopp". 
Jag är tacksam för att han tog mitt stopp på rätt sätt.
 
 
Man måste vara rädd om sig själv.. speciellt om ingen annan är det...
Det är svårt att se.... att kropp och själ hör ihop.... När den ena blundar och den andra haltar...
Men om den ena sviker den andra... kommer båda att ge upp...
För mig tog det 3 år.... 
Peter kom "lindrigt" undan MEN är väldigt vaksam för tecken på trötthet.. och när han säger: Jag är trött idag... då får han vara det...För det bästa är... att vi kan vara trötta tillsammans... för ingen av oss klandrar den andra.. om lite trötthet motar oss i grinden!!
 
Det kallas kärlek, omtanke och respekt.. för varandra!! 
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Ewa och Peter
Taggar: Alltid vid din sida, Ewa och Peter, Gå bredvid, Gå in i väggen, Kärlek, Trött, Vinter, Vägg

Pratar du alltid så här mycket?

Hej världen!!
 
Ser du på julfilmerna som rullar runt på TV:n?
Det gör vi!
 
Jag älskar julfilmer och kan faktiskt smyga fram dem även på sommaren...
Älskar romantiken i dem.
Älskar värmen i dem.
Älskar stämningen som de framkallar.
Det är något speciellt med julfilmer.
 
Den här julen är den 3:dje som jag och Peter firar tillsammans.
Det har varit fantastiska jular. 
Jag älskar dem.
 
Och vi har verkligen "matat" på med julfilmer den här julen. 
Har precis avslutat "The Holiday"
Två kvinnor byter både hus och land med varandra för att komma ifrån sina dåliga förhållanden.
Den filmen är en STOR favorit!
Och det finns en speciell mening i den filmen som både jag och Peter skrattade gott åt.
En av kvinnorna säger något i stil med: Pratar du alltid så här mycket? till en man...
 
Just den meningen sa jag till Peter när vi var i Tyskland.
Vi hade haft århundradets mysigaste middag.
Han var som en duracellkanin.. ja då menar jag inte "kanin" som du tänker just nu.. utan mer som att: ON knappen gick på oavbrutet...
Jag höll på att bli tokig och tänkte: Herre jösses är mannen ALDRIG tyst??
Inte ens om vi kysstes... sekunden efter så var han igång igen... BLA BLA BLA BLA BLA...
Så en morgon..
Jag hade just slagit upp ögonen.. Peter flög upp ur sängen.. började prata.. det var si och det var så... BLA BLA BLA BLA... 
Till slut tittade jag på honom och sa: Men herre gud.. pratar du ALLTID så här mycket???????
Han började gapskratta...
 
Han var nervös... Han hade svårt att slapna av... Jag öste kärlek över honom vilket han INTE var van vid... Han visste inte hur han skulle bemöta det... 
 
Idag skrattar vi ofta åt min kommentar... Gjorde det redan i Tyskland... Men ännu mer idag och speciellt när kommentaren kom på filmen ikväll... Vi bara tittade upp på varandra och bröt ihop i gapskratt.
Vi har så himla många härliga minnen som vi kan plocka upp och prata om...
 
Där var bilden från: Men herre gud.. pratar du ALLTID så här mycket???????
 
Det bästa är att vi båda två tycker om att prata.
Ikväll t.ex. berättade Peter en incident från en tidigare relation han hade.
Jag lyssnar, vi pratar om det och jag känner bara: Herre gud vad jag älskar den mannen!! 
Samtidigt inser jag återigen att vi båda levt i så totalt sjuka relationer... 
Det är därför vi ÄNTLIGEN får leva med varandra..
Som kompensation för allt skit vi varit med om och upplevt..
 
Så ja, jag kan förstå att han "pratade så mycket" redan första dagarna i vårt "riktiga" förhållande.
För jag lyssnade, höll om honom, såg honom... smög ner min hand i hans hand när vi var ute och gick.. åkte iväg för några sekunder av egen tid....
Och han gjorde det samma för min del... såg mig, lyssnade och ville vara med mig.
Inget annat betydde mer.
Och så är det fortfarande 2½ år senare... 
Han betyder mest för mig!
Jag betyder mest för honom!
 
Så ja.... Herre Gud.. idag pratar vi lika mycket båda två... och jag ÄLSKAR det!! 
Nu ska jag återgå till nästa julfilm 😇
Krypa ner bredvid min man och vår vovve..
Se på film och njuta av att jag får äran att vara gift med världens bästa man! 
Min man 💍💞
 
God fortsättning! 
 
 
 
Visa fler inlägg