Han sitter där på min axel

Hej igen världen!
 
Fortsätter lite på temat barn. 
Vem vet, kanske alla 6 får varsitt inlägg... 
 
En sak som gör mig lycklig i hela själen är att se min autistiska dotter må bra.
Höra hennes skratt.
Se henne få förtroende för Peters mamma, som hon numer desutom kallar för "du är min kompis". 😁
Att få Nathalies förtroende är inte lätt.
Att få henne att prata är definitivt inte lätt.
Att få henne att skratta är något man förtjänat.
Att få henne att våga säga saker som är svåra.. då har man vunnit henne. 
 
Igår träffade vi en ny läkare på psykiatrin. Vår favorit läkare slutade ju tyvärr och efterträdaren fick en ½ möjlighet och den sumpade hon rejält.. så pass rejält att det igår inte ens stod i dotterns journal att den existerat. 
Men den nya läkaren hade läst på ORDENTLIGT! 
Min dotter sa innan vi gick in: Mamma, vi ger det här en chans.... 
Absolut svarade jag, det gör vi och så hoppas vi att det blir bra.
 
Redan när läkaren öppnade dörren förstod jag: det här blir bra!! 
och det blev det!
Som vanligt fick jag prata mest av oss båda... men dottern nickade instämmande och rättade mig om något kändes "fel" eller något behövde tilläggas..
Läkaren ställer en del frågor och jag svarar..
Helt plötsligt säger dottern: Nu har jag MIN Peter tillbaka på min axel.. Han som säger allt bra jag gör och han som säger till mig hur jag ska göra för att fixa det...
 
Läkaren tittar på min dotter och säger: vilken bra Peter som sitter på din axel och gör så..
Sen tittar hon på mig..
Jag tittar på Nathalie.. och fattar en sak... ännu en tydlig sak.. ännu ett lyckorus i mitt hjärta..
 
Förklarar då för läkaren om hela vår situation. Att Nathalie under våren blev utsatt för psykisk misshandel av den assistenten.. och att vi valde att göra en helvändning.. 
Att min man återigen valde att jobba med henne... 
Jag tittade på min dotter som nu log med hela ansiktet... och satt och nickade... 
Och så säger hon till läkaren: Vet du, han är med mig på axeln hela tiden.. även om han inte är där.. det är så jag tänker nu och då mår jag bra...
 
Herre gud.. hade jag inte behövt behärska mig så hade jag låtit tårarna rinna!! 
Han ÄR den klokaste människa Nathalie någonsin haft i sin omgivning... 
Han låter henne vara sig själv.
Han skrattar med henne och aldrig åt henne.
Hon kan prata om ALLT.. även känsliga saker med honom... Han rycker på axlarna och säger: ja, så är det... 
 
Och idag skickade han ett meddelande till mig. Det hade hänt en incident på jobbet.. och de två satt och samlade mod till försoning... 
Han samlar ihop henne, stärker henne och jobbar för henne.. 
Han gör en socialberättelse som konstruktivt berättar Nathalies känslor kring händelsen... 
Och den är klockren ur ett "nathalie-tänk" kring en händelse.
Och den är dessutom fri från skuld utan endast synonym med hennes känslor.
 
Det finns människor som läser i 10-tals år och ändå inte ser sammanhanget... min make har det som fingertoppskänsla.. 
En socialberättelse.. man kan tycka att vem som helst kan göra en sån.. men det krävs mer än "bara" för att göra en..... om du inte kan se det sociala sammanhanget och konsekvensen ur ett individperspektiv.. kan du heller inte göra den..
Och det är det som gör mig så förälskad i min man varje dag..
Att han ser, han lyssnar, han koncekvenstänker och han förmedlar... 
 
Och förmedlar gör han!
 
Två stycken vid en altarsten.... Tyvärr kommer jag inte ihåg hela konversationen.. men den kunde ha låtit så här..
 
Vad gjorde man här undrade dottern..
Maken svarar: man halshögg nog folk..
Dotterns skrattar... va?? Coolt..
Maken.. nääää... jag vet inte..
Dottern.. Hmmm.. undrar vem som halshöggs..
Maken: Nej men jag tror inte det...
Jag: Hörrni.. det är ett altare.. jag tror ingen halshöggs..
Båda de andra: Tråkig du är då... 
Och så gick vi vidare.... jag förstörde hela deras vission om halshuggningar i botaniska trädgården 😁
 
När de sätter igång finns det inget som stoppar dem. 
Dottern har återigen fått tillbaka sin glädje och fantasi.
Min make har absolut inget krav på att hon ska "skärpa sig eller bete sig".. 
Hon får vara den hon är.. och genom det utvecklas hon i lugn och ro.
 
Jag är tacksam för att han är "vår" Peter.. eller som min dotter sa: Han sitter där på min axel.... 
Mannen som även fått mig, att älska mig själv 💗
Inte konstigt att min dotter mår så bra, när hon var världens bästa människa runt sig! 
 
 
Intresserad av AUTISM?
 
Här finns det massor av information. = AUTISM
Önskar dig en fin läsning!
 
Peter, när du läser det här: Tack!! 
Jag älskar dig!!
0 kommentarer publicerat i Autism NPF
Taggar: Assistent, Autism, Axel, Kärlek, NPF, Nathalie, Peter, Tid tillsammans