Familjen är (sken)helig

Godmorgon härliga soliga värld
 
Hade ett härligt samtal med min nästäldsta dotter igår.
Jag ÄLSKAR hur hon kvittrar när hon pratar.
Och då menar jag att det låter extra "lyckligt"
Har svårt att sätta ord på just den känslan, märkligt nog..
Men om ni tänker er så här: 
Det går riktigt bra, kärleken har hittat dig och träffat dig, solen skiner och livet känns äntligen bra..
Den rösten har hon när vi pratar med varandra 😍
 
Vi har inte alltid haft ett bra "mamma-dotter" förhållande. Tyvärr!
Min dotter är en stark individ med en vilja av renaste stål.
Vet inte om hon ärvt det av sin pappa eller mamma?? 😉 😇
Knappast av mig... 
 
Jag brukar säga att den enda av mina döttrar som är ärlig, det är hon. 
Hon sitter inte och "krusar" för någon. 
Hon säger vad hon tycker och hon står för det.
Om hon inte tycker om dig, då står hon för det.
Hon kan också förklara varför hon anser att jag t.ex. är en "dum i huvudet mamma"..
Ja, det hände när hon var tonåring och ung vuxen... "du är dum i huvudet mamma för att du....."
Och sen kunde och kan hon också säga: Just nu orkar jag inte ha kontakt med dig för att...........
Och hon står för det! 
Kan än i dag säga: Ja mamma, så kände jag och därför gjorde jag si eller så...
 
Jag blir lite stolt över det, faktiskt!! Inte så lite heller faktiskt.. utan rätt djävla ordentligt stolt över det blir jag!
 
Själv har jag aldrig haft modet att säga till mina föräldrar vad jag egentligen tycker och tänker. Utan alltid försökt vara till lags och duga..
Ett pissigt sätt att vara!! 
För man begår så många "våldtäkter" på sig själv....
 
(kommer ni ihåg hur jag brukar beskriva mitt uttryck?? Att man begår ett övergrepp så sig själv... genom att acceptera sånt man egentligen inombords skriker NEJ till... alltså inte en fysisk våldtäkt som sådan utan en psykisk... själen säger nej men munnen lyckas få fram ett ja)
 
Inte vågat stå på mig och säga: Nej vet ni vad, nu har ni fel.... riktigt fel... 
 
Men det har också gett mig olika sätt att se saker på... Olika... Det finns många OLIKA sätt... 
 
Jag har lärt mig massor av min dotter. 
Det har varit många resor och en helvetes massa berg- och dalbanor.
OBS: jag kan inte ens åka såna egentligen, för jag blir åksjuk.... 
 
Och kanske är det just det jag varit hela mitt liv - åksjuk? 
 
Såg ett program igår där en kvinna svarade på frågan om hur det är att vara förälder.
- Hur ska jag veta det? Jag gör bara så gott jag kan för jag fick ingen handbok!
 
En kompis till mig hade en "livsdröm" - Att få bli förälder. När personen i fråga blev förälder, blev det inte alls som drömmen om föräldraskapet hade varit. 
Vid ett samtal om föräldraskapet mellan oss två sa h%n: Fy, det var ingenting för mig! Jag klarar inte det här, jag vill inte det här... och jag valde bort det....
 
Och är det inte så?
Att föräldraskapet - familjen är en skenhelighet.
Drömmen och verkligheten är sannerligen TVÅ skilda saker. 
Allt det där fluffiga och ljuva.... det lyser med sin frånvaro på fluff och ljuvmusik. 
 
Istället är det krav, måsten och att ständigt hålla sig ajour på vad som är lyckat och mindre lyckat. 
Och i slutändan kan du egentligen bara misslyckas som förälder...
Jag kan då iaf inte klappa mig på axeln och säga: Shit vilket bra jobb jag gjorde...
Men jag kan säga: Jag gjorde iaf så gott jag kunde utifrån de koder jag själv hade om föräldraskap. 
 
Familjer är ett socialt experiment av koder.
En person är uppvuxen med de här koderna.
En annan är uppvuxen med de här koderna.
Och sen finns det övriga anhöriga som anser sig att just deras koder är de som gäller.
 
De sociala koderna. 
De där som vi alla har ett gäng "olika" av. 
 
Vi lär oss spelreglerna utifrån vad vi ser. 
Ni vet det där (mindre) geniala: Barn gör inte som du säger, de gör som du gör...
 
Ja, i början gör barn som vi vuxna gör, de tar efter.. men sen får barn (tack och lov) en egen vilja och börjar se andras sociala koder.. Hur gör man i den familjen och varför.. Och varför gör man då så här i min egen familj??
Känslan över att andra alltid har det mycket bättre börjar komma.. Och en del familjer mycket sämre... 
Känslan av att: nej, det här tycker jag inte om i min familj.... Eller det här älskar jag i min familj...
 
Och här någonstans tar man själv ett avgörande: Vem vill jag bli som vuxen och hur står jag upp för det? 
 
Och åter till min nästäldsta dotter: Hon svänger INTE kappan efter någons vind.... Hon väljer sin egen och låter livet styra henne efter den.
Det gör mig stolt! 
Jag är INTE ensam ansvarig för att hon blivit den starka unga kvinna som hon är... Det ligger en hel del kvinnligt jobb bakom det.. 
Ja, jag säger kvinnligt...
För det är bara eller iaf nästan endast kvinnor bakom det...
Jag som biologisk mamma...
Hennes två andra "mammor" i form av stöd i tonåren...
Hennes farmor..
Hennes mormor... 
Så det är klart hon är en stark ung kvinna... hon har haft en hel del kvinnliga koder att försöka förstå sig på...
Och nu skapar hon sina egna koder att föra vidare till sin dotter (och son)....
 
Och när jag ser hennes dotter ler jag STORT... för nu kommer min dotter att själv få "smaka" på sin roll som mamma.... 
Men, jag vet, att tack vare sin egen uppväxt, sina egna koder, sitt stora hjärta... Kommer hon klara det galant! 
Och jag kommer att stå där bakom, le och känna: lycka till, det här fixar ni!! 
MEN, jag kommer INTE att stå på hennes dotter sida... jag kommer ALDRIG att säga till hennes dotter att hennes mamma har fel, gör fel eller tar fel beslut...
ALDRIG!! 
För så skenhelig är jag inte... Jag sviker INTE min dotter.. för jag är "endast" mormor.. och det är INTE mina regler som gäller i deras hus.... 
Jag litar fullständigt på att mitt barnbarn får förlita sig till sin mammas regler och förhållningssätt..
Sen när hon själv blir mamma..... då får hon se hur hennes egen mamma kämpat och genom det skaffa sitt eget sätt att bli förälder..
 
För det är ju som min dotters bonusmamma en gång sa: Allt som jag gjort fel, det får mina barn göra om och göra rätt själv för sina egna barn!! 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Familjen
Taggar: Barn, En mammas tankar, Familj, Heder, Kärlek, Samvete